Recension: Du, bara av Anna Ahlund

Jag kommer inte ihåg vart jag först såg den här boken, men på något vis måste jag ha uppfattat att det var ungdom och homosexuell kärlek och det räckte för att jag skulle ge den en chans. Särskilt eftersom jag ville ha något mer lättläst och engagerande så här på sommaren, och eftersom den här boken är helt ny.

Det är sommar och sextonårige John och hans storasyster Caroline är ensamma hemma i lägenheten. John spenderar sitt lov med att umgås med sin bästa kompis Elli, och åt att hjälpa Caroline snärja det senaste objektet för hennes förälskelse; en kille vid namn Frank. Men när John får träffa Frank på riktigt vänds allting upp och ned. Medan sommaren fortsätter djupnar konflikter och blir till sprickor mellan John, hans syster och hans bästa vän, samtidigt som han kommer allt närmare Frank. Eller gör han?

När jag lånade den här boken på biblioteket reagerade jag på det lilla hjärtat som klistrats fast på ryggen, som tydligt markerar att Du, bara är en bok på tema kärlek. Och när jag läser inser jag att det här är en bok som är mycket mer kärlek än vad jag var ute efter, eller ens gillar. Jag föredrar när kärlek finns med lite i bakgrunden, men jag tycker inte att det är intressant nog för en hel roman.

Det gäller i hög grad den här boken. Jag tycker helt enkelt inte att relationen mellan John och Frank är tillräckligt spännande eller engagerande för att fylla upp hela den här romanen. Att jag dessutom ogillar triangeldraman så oerhört starkt gör konflikten mellan John och hans syster extremt uttjatad redan från början, även om jag kan uppskatta att boken ändå försöker vända och vrida på handlingen för att undkomma de värsta relationsklichéerna.

Men tyvärr innebär det inte att kärleksklichéerna undviks. Herregud, vad jag har himlat med ögonen medan jag läst den här boken. Åt alla de förutsägbara replikerna, åt de ofattbart löjliga beskrivningarna av Franks ögon ("svarta som ett natthav där blixten slagit ned"), åt scener som tagna ur en romantisk biofilm. Allt det gör att jag läser boken med en känsla av att allting i den är lite för bra för att vara sant, och det gör att den blir väldigt svår att tro på. Dessutom finns det förvånansvärt många sexskildringar i boken, något jag visserligen kan uppskatta eftersom boken aldrig väjer för de mer intima detaljerna och låter sexualiteten vara en tydlig del av relationen, men som samtidigt då och då närmar sig erotik på ett lite påträngande sätt.

Du, bara är också en debutroman och det märks. Tempot är långsamt, och trots att boken anstränger sig för att föra handlingen framåt känns den ganska ofta illa upplagd, med karaktärer som bara nätt och jämnt känns verkliga nog för att väcka min sympati. Språket är helt okej men inte mycket mer, det finns inte något i det som direkt utmärker sig varken åt det ena eller det andra hållet.

Det jag dock verkligen gillar med Du, bara är att den gör precis som den ska och inte fokuserar alls på homosexualitet. Inte en enda gång funderar John över sin sexualitet, inte en enda gång är det någon annan som ifrågasätter det heller. Det är uppfriskande, det känns modernt och fräscht och rätt. För ovanlighetens skull är det inte homosexualiteten som är problemet, det orsakar inte en tillstymmelse till konflikt. Det beundrar jag boken mycket för.

Kort sagt är jag inte särskilt imponerad av Du, bara, utan för mig har det varit en ganska tråkig läsupplevelse som inte bjudit på mycket nytt. Jag tror att det är en bok jag strax kommer ha glömt det mesta ur, tyvärr.

"Du, bara", 2016