Recension: Djupa Ro av Lisa Bjärbo

Djupa Ro är ännu en av ungdomsböckerna som jag läst i blotta extasen över att äntligen vara fri från kurslitteratur. Jag har sett den recenseras med halvljummet betyg på några andra bloggar, men tyckte ändå att handlingen lät så pass lovande att jag själv ville se vad jag tyckte. Plus att jag gillade omslaget så mycket att jag liksom blev lockad.

I den lilla orten Ingelstad hittas nittonårige Jonathans kropp, i vattnet vid badplatsen Djupa Ro. David och resten av kompisgänget som splittrats efter studenten kommer tillbaka för att närvara vid begravningen. Det är han, Ludde, Paula och Tove. De har alla trott att de ska hålla ihop för evigt, men nu är en av dem död och ingenting kan någonsin bli som förut. Dolda saker börja komma upp till ytan och David måste fråga sig saker som han tidigare aldrig funderat över. Hur dog egentligen Jonathan? Hur väl känner han egentligen sina barndomsvänner? Vilken sorts människa är han själv? Mellan de fyra gapar tomrummet efter Jonathan, och kan inte fyllas.

Det är första gången jag läser något av Lisa Bjärbo, och jag måste säga att jag faktiskt är väldigt imponerad. Hennes stil liknar visserligen många andra ungdomsförfattares, men det finns något mer hos henne, något som jag genom hela läsningen försöker sätta fingret på. Kanske är det att Djupa Ro känns så välkomponerad och liksom uttänkt, utan att för den sakens skull vara stel. Jag gillar upplägget; att boken utspelar sig under den vecka som David och hans vänner återvänder, och inte sträcker sig särskilt långt rent geografiskt. Det skapar en känsla av klaustrofobi som träffar helt rätt i skildringen av hur det är att komma tillbaka till orten där man växt upp, när man nyss lämnat den. Jag beundrar hela beskrivningen av det lilla Ingelstad, känslan som finns både av trygghet, igenkännande och den kvävande känslan av att vilja därifrån.

Också relationen mellan de fyra vännerna - och den femte, döda - är väldigt väl gestaltad. Hur det är att ta studenten och göra andra saker, vidga sina vyer, träffa nya människor och inte veta vad det ska bli av de vänskapsrelationer man haft sen man var liten. Framför allt tycker jag om hur dödsfallet i gruppen får de andra att reflektera över varandra och sig själva, och hur deras relationer egentligen ser ut. Jag gillar särskilt dialogen i boken, som är riktigt bra och sällan klingar falskt. Språket överlag är väldigt, väldigt bra, och förmodligen det jag gillar mest med hela läsupplevelsen. Det korta, ärliga och nakna språket passar temat kring död och sorg väldigt väl, eftersom det är så hudlöst, så rått. Särskilt imponerad är jag nog av humorn, som ändå letar sig in mitt bland allt det sorgliga och faktiskt får mig att skratta då och då. Det gör boken trovärdig och mänsklig.

Dock ska det inte stickas under stol med att Djupa Ro är en ganska tung bok att läsa, trots sitt rappa, skickliga språkbruk. Det beror såklart på att det är en bok om sorg, och emellanåt blir den bearbetning som karaktärerna ägnar sig åt så väldigt tung också för mig som läsare. Men trots att det emellanåt är en jobbig bok att ta sig igenom rent känslomässigt, så har den tagit mig väldigt kort tid att läsa - mycket tack vare att den är så bra uppbyggd och för att den hela tiden känns trovärdig.

Det som dock kanske ligger Djupa Ro i fatet lite grann är hur fast den är i sin samtid. Det ger visserligen boken en svidande aktualitet som tjänar den väl just nu, men jag har svårt att se hur boken kommer stå sig om några år. Jag tycker det är synd, eftersom den ändå behandlar ämnen som känns väldigt viktiga och tidlösa.

Slutligen: kanske är inte Djupa Ro en bok som jag kommer minnas så väldigt länge, men den är en stabil, välskriven läsupplevelse som sätter fingret på massor av viktiga saker. En bra bok, varken mer eller mindre.

"Djupa Ro", 2015