Recension: The Blue Flower av Penelope Fitzgerald

Det är märkligt hur svårt det kan vara att läsa ut romaner som man vet att man är tvungen att avsluta. Så fort det är ett tvång slutar det vara roligt, och det gäller i högsta grad The Blue Flower, som är den tredje boken jag läser till min kurs i engelsk litteratur.

The Blue Flower utspelar sig i slutet på 1700-talet, och är en bok baserad till viss del på verkliga livet. Den handlar nämligen om Friedrich "Fritz" von Hardenberg, under åren innan han blev en känd romantisk poet och filosof under pseudonymen Novalis. Som ung man blir han på ett ögonblick förälskad i den tolvåriga Sophie, ett mysterium för alla runt honom. Sophie är inte bara ett barn - hon är dessutom obildad, av lägre klass och inte ens särskilt vacker. Men Fritz insisterar - Sophie är hans hjärtas åtrå, hans "Philosophy".

Jag har stött på Novalis tidigare, när jag pluggade litteraturvetenskap i Lund och vi pratade om de romantiska poeterna. Jag minns honom på grund av den vackra pseudonymen och också på grund av några fragment jag fick läsa då, men inte mycket mer än så. Han var inte någon av författarna vi ägnade särskilt mycket tid åt på den utbildningen, så hans liv har jag inte haft en susning om. Inte heller Penelope Fitzgerald har jag hört talas om förut, så det här var en bok jag började läsa helt utan några förväntningar.

Och tyvärr har det inte varit ett möte som gett mersmak. Jag har haft ganska svårt att läsa The Blue Flower, trots att den inte är särskilt svårläst och väldigt luftig - boken är på knappt trehundra sidor, men är indelad i hela femtiofem kapitel, vilket borde göra läsningen enklare. Att den är svårläst beror istället på hur tråkig och oengagerande jag tycker att den är. Den här romanen slår mig som otroligt menlös, och den inger knappt några känslor hos mig över huvud taget - det är till och med svårt att säga att den är dålig. Istället slår boken mig snarare som en helt smaklös läsupplevelse som inte lämnar några spår alls hos mig. Varför är det så? Kanske är jag bara fel person eller i fel sinnesstämning för en bok som denna, men det kan inte vara allt.

Saker som jag tror bidrar till min upplevelse av boken är först och främst att det inte finns någon riktig handling, utan karaktärerna (som är många och går under flera olika namn, vilket bidrar till en viss förvirring) hastar fram och tillbaka över sidorna utan något synligt mål. Boken växlar perspektiv mellan fler karaktärer än vad jag kan räkna, och Fritz själv står ofta i skymundan på ett sätt som jag tycker är konstigt för en bok som utger sig för att handla om honom.

Till saken hör väl också att jag normalt sett inte är överförtjust i historiska romaner, eller för den delen historiska romaner som handlar om riktiga människor. För mig har det alltid funnits någonting vagt osmakligt i att skriva en roman om riktiga människors liv, och ta sig friheter med verkliga personers historia. Därmed inte sagt att det inte är gjort med respekt och kärlek i The Blue Flower, för det är det, men jag känner att det ligger någonting i vägen för mig som läsare - en konstant undran över hur var det egentligen? 

Språket i boken slår mig inte heller som särskilt engagerande. Det gör mig konfunderad att förordet i boken är så översvallande positivt, för det finns väldigt lite i The Blue Flower som jag personligen tycker är bra. I mina ögon är meningarna korta, tråkiga, intetsägande. Det är en känslokall bok som bara då och då lyser upp i en humoristisk mening eller två. Bokens största styrkor ligger istället i hur verkligt och vardagligt den lyckas göra 1700-talets Tyskland för mig som modern läsare. Där kan jag uppskatta boken, men det innebär inte att den blir engagerande eller rolig läsning. Det är synd, för jag tror att jag faktiskt tycker att Novalis är intressant. Hur Fitzgerald lyckas göra honom ointressant är nästan ofattbart.

"The Blue Flower", 1995