Recension: His Dark Materials: The Amber Spyglass av Philip Pullman

Så har vi alltså kommit till den tredje och avslutande delen i His Dark Materials-trilogin, som föregåtts av Northern Lights och The Subtle Knife. Den sista boken är också den längsta, med mer än femhundra sidor. För den som föredrar att läsa på svenska heter den Bärnstenskikaren i översättning.

Genom alla världar går en oro; Lord Asriel samlar en armé med målet att invadera självaste himmelriket och en gång för alla avsluta änglarnas revolt. Det är ett projekt som påverkar alla världar, och inte minst Lyra och Will, som spelar viktigare roller än vad de är medvetna om. Deras uppgift leder dem till den yttersta av alla världar - till de dödas rike, som de måste komma levande ifrån. Men hur? Samtidigt vilar hela tillvarons existens på deras axlar, och på hur de väljer att använda sina vapen; Lyra med sin alethiometer, Will med sin kniv. Tillsammans är de tyngden som kommer avgöra allt.

Den tredje boken tar vid precis där den förra slutar, och vecklar långsamt ut sig till ett ambitiöst och storslaget klimax. Det går inte att förneka att den här serien förmodligen är en av de mest komplexa och fantasifulla fantasyserierna som alls går att hitta, som både följer ett klassiskt fantasyupplägg och samtidigt bryter helt ny mark. Jag uppskattar den för dess komplicerade teman, dess stora frågor och mest av allt kanske för det sätt den väljer att tackla de största och svåraste känslorna, med en outtömlig tillit till sin läsares intelligens och engagemang.

Men tyvärr måste jag nog ändå medge att för mig personligen kulminerade den här serien i den andra boken, som jag tycker är klart bäst av de tre. Det är inte så att den tredje (eller den första, för den delen) är en dålig bok - tvärtom. Men The Amber Spyglass vill ibland lite för mycket, och klämmer in så mycket olika plotlines och trådar att jag blir lite utmattad - jag orkar inte bry mig lika mycket om alla händelser och karaktärer, och det drar ner läsupplevelsen en del. Det hade räckt med att reda ut de frågor som de föregående böckerna ställde, och inte blanda in så många fler nya karaktärer och händelseförlopp.

Allra svårast har jag nog för de delar av boken som berättas ur Marys perspektiv. Inte bara är detta en helt ny tråd; det är också en som berättas ur en vuxen forskares ögon och som inte förrän mycket sent har några tydliga kopplingar till Lyra och Will - som är de karaktärer man bryr sig om och vill läsa mer om. De här partierna drar ner tempot i boken rejält, och dessutom uppfattar jag dem ibland som alltför märkliga, med idéer som blivit dragna till absolut sista utposten innan de skulle ha blivit alldeles för löjliga eller svåra att tro på.

Också partierna som fokuserar på Lord Asriel och Mrs Coulter kan jag tycka är dryga, men inte riktigt till samma grad. Men man läser trots allt helst om Lyra och Will och när kapitlen inte handlar om dem vill jag helst av allt bläddra framåt tills jag återser dem. Det hela blir inte bättre av att Lyra spenderar en stor portion av bokens första del med att vara nedsövd - varför, undrar jag, ganska frustrerat.

Hur som helst betyder inte allt detta att The Amber Spyglass är dålig. Här finns massor av action, scener som får tårar att trilla, den får känslor att bubbla och den skickar mig då och då in i total sträckläsningstrans. Läsning blir inte mycket bättre än när den här serien är som allra bäst - när man bara vill läsa, inte tänka på någonting annat, bara sjunka in i detta universum och ta reda på vad som händer på nästa sida, och nästa...

Mest av allt uppskattar jag nog hur skickligt Philip Pullman låter sina karaktärer växa upp. Förändringarna är omärkliga och naturliga, och i slutet av den här serien har man karaktärer som växt, lärt sig, blivit äldre och annorlunda på fundamentala sätt utan att svika sitt ursprung. Jag är mäkta imponerad av det, och kanske är det detta som serien gör allra, allra bäst. Det, och såklart de självsäkra och giftiga pikarna mot religion som utgör grunden i hela serien,. I den sista boken utkristalliseras de helt och hållet och blir till en svidande skarp kritik - det här är en fantasyserie som gör upp med Gud och kyrkan, och som gör det utan pardon.

I slutändan är jag väldigt, väldigt glad att jag läst - och läst om - den här mycket unika, tankeväckande och fantasifulla serien. Få böcker känns så originella, tidlösa och hjärtslitande viktiga. Det finns visst saker som jag tycker är mindre skickligt utförda, men sammanfattningsvis är det här ändå ett ambitiöst verk där styrkorna med råge överskuggar svagheterna. Karaktärsteckningen, huvudpersonernas resa från barn till vuxna - det är något som den här serien gör så otroligt väl, och den gör det i en värld som trollbinder, drar med och fascinerar i det oändliga.

"The Amber Spyglass", 2005