Recension: Jack av Ulf Lundell

Jack är en kultbok som jag länge velat läsa - i många år har jag sneglat på ryggen av min mammas gamla pocketupplaga i hennes bokhylla, innan jag till sist lånade den av henne. Det är en gulnad och sliten gammal pocketbok, och jag måste medge att det finns någonting väldigt passande i att jag läst just Jack i begagnat skick. Mer beat än så blir det knappast, och att det är just min mammas gamla bok har på något vis gett min läsning en ytterligare, mer personlig dimension.

Det är sjuttiotal i Stockholm och Jack Råstedt är en ung bohem som tillsammans med sina kompisar är på ständig jakt efter nästa kick, vare sig den kommer från alkohol, knark, tjejer eller konst. De drar omkring i sjuttiotalets Stockholm, osäkra på det mesta i tillvaron. I slutändan verkar det ändå alltid fattas någonting.

När jag började läsa den här boken väntade jag mig Sveriges svar på Jack Kerouacs På väg. Och det går inte att förneka - likheterna är uppenbara. Andan är densamma, och mentaliteten och språket har tydliga likheter med varandra. Hela boken är ofelbart influerad av beatgenerationens livsstil och konstnärskap. Även om jag uppskattade På väg när jag läste den, så är det också en av de böcker jag läst där jag är allra tydligast medveten om hur problematisk den i själva verket är. Och med det i tankarna tror jag att jag tänkte mig Jack som en ofantligt pretentiös roman om det manliga, intellektuella lidandet.

Det är den visserligen, men den är inte bara det. Jag blev väldigt lättad och glad när jag märkte att Jack faktiskt har en stor portion humor, och det räddar åtminstone bitar av romanen. Det gör att en viss självdistans ändå smyger sig in mellan Jack som berättare och det han förmedlar - jag skrattar faktiskt högt flera gånger, när vännerna högt deklarerar att Dylan inte kan få något om bakfoten - han har inte ens nån bakfot. Eller när gänget höga på droger ger sig ut på stan för att leta fallossymboler och upptäcker att alla flaggstänger bara är "kukar med guldollon."

Men denna humor som jag tycker lyfter hela läsupplevelsen för mig skakar boken faktiskt av sig framåt mitten. Jack är indelad i tre delar varav den första utan tvekan är mest livsglad och rolig, och de andra två allt mörkare. Det som varit glada orgier i sprit och knark och sex urartar till missbruk, alkoholism och skadliga förhållanden - intressant nog kombinerat med att karaktärerna rent yrkesmässigt rör sig uppåt. Och där tappar boken bort mig lite, för jag förstår aldrig riktigt vad som blir kontentan av det hela.

Att boken inte har en tydlig struktur eller dramaturgi gör den visserligen lättare att tänka på som självbiografisk, men det gör också att den stundvis blir extremt långrandig att läsa. Visst flyter språket på ganska bra i sin talspråkiga babblighet, men efter trehundra sidor av samma fester, människor och konflikter börjar jag som läsare fundera på vad det egentligen är meningen att jag ska fokusera på, och om det verkligen är intressant egentligen, alla dessa detaljer?

Samtidigt är det ju just alla dessa detaljer som gör boken till en så lysande generationsroman. Även om jag kanske inte skulle kalla Jack en klassiker, så har den definitivt förtjänat just epitetet som generationsroman. Man kan säga vad man vill om handlingen, men det finns inget tvivel om att den fångat tidsandan på ett mästerligt sätt. Men det gör också att jag tror att det här är en bok som ger betydligt mer till en läsare som var ung på sjuttiotalet, som umgicks i liknande konstnärskretsar och som, inte minst, är från Stockholm. Bokens kopplingar till staden är så starka att den emellanåt känns lika mycket som en  roman om Stockholm som en om Jack och hans vänner.

I slutändan är jag glad att jag läst Jack. Men samtidigt tycker jag att en del skarp kritik är på sin plats - framför allt är det Jacks många gånger helt usla kvinnosyn som närapå får mig att vilja lägga boken ifrån mig. Den är faktiskt inte så pass gammal att den går att ursäkta på just den punkten. Och där kommer vi också till det som är allra svårast med att läsa Jack - hur otroligt manlig och inte minst mansgrisig den är, och jag kan inte låta bli att irritera mig på det privilegierade manliga lidande som boken målar upp och glorifierar. Det gör att jag många gånger har väldigt svårt att sympatisera eller relatera till Jack som karaktär - vilket väl egentligen innebär att hela läsupplevelsen blir rätt haltande.

"Jack", 1976