Recension: Anne Franks dagbok av Anne Frank

Att jag inte läst Anne Franks dagbok har länge verkat helt befängt för mig, men det finns en hel del saker som har hållit mig ifrån boken. En av dem har utan tvekan varit att den inte intresserat mig så mycket som den borde - när jag var yngre såg jag helt enkelt inte poängen i att läsa en bok man ändå visste nästan allting om. Den andra anledningen är att jag alltid haft väldigt svårt för brevromaner och dagböcker, hur engagerande och viktiga de än må vara. Ändå har jag de sista åren känt att en Anne Frank-formad lucka funnits i min läsning, och att det helt enkelt är en bok som måste läsas.

Anne Frank får på sin trettonårsdag en dagbok, som hon kallar Kitty och börjar anförtro sig åt som till en vän. Året är 1942 och Tyskland har ockuperat Holland där hon bor. Eftersom familjen är judar går de samma år under jorden, och gömmer sig tillsammans med fyra andra judar i ett gårdshus i Amsterdam. Anne för dagbok under hela vistelsen, fram tills augusti 1944 när gömstället avslöjas. Hon förs till koncentrationslägret Bergen-Belsen, där hon dör kort innan hon ska fylla sexton.

Jag har valt att läsa Anne Franks dagbok i den oavkortade och nyöversatta utgåvan som kom på svenska 2005. Den första svenska boken är nämligen baserad på en bristfällig tysk översättning, som dessutom saknar vissa delar som inte ansågs passande när boken först publicerades. Annes tankar om sexualitet och hennes ofta hårda ord om sin mamma har tagits bort, men är återinförda i den här utgåvan, vilket jag tyckte kändes viktigt.

Läsningen av Anne Franks dagbok är både vad jag förväntat mig och samtidigt inte. En sak kan jag lugnt säga - jag hade aldrig skrivit så insiktsfullt och utvecklat som trettonåring! Jag är, boken igenom, imponerad av Annes formuleringar, hennes tankar och filosoferande, också de gånger när hon har lite hybris eller är dramatisk. Hon ägnar mycket tid åt att beskriva de gräl och små fiendskaper som tilldrar sig bland de gömda som lever så tätt inpå varandra, och åt att blicka in i sitt eget och de andras själsliv.

Mer än något annat slås jag av hur nära Anne jag som läsare känner mig, hur mycket jag kan relatera till en flicka som sitter instängd i ett hus i Amsterdam och som funderar på livet, framtiden, familjen och kärleken för sjuttio år sedan. Hennes skildringar är ibland filosofiska, ibland sentimentala, ibland babbliga, ofta fulla av sådana tankar man umgås med i tonåren. Det är tydligt att Anne är en tänkande och filosoferande människa, och med det har hon åstadkommit en bok som vittnar om den intellektuella ungdomen, långt mer komplicerad än den ofta antas vara. Att få följa henne från tretton till femton är en resa både själsligt och språkligt.

Men så slås man om och om igen av det absurda i hennes situation - det är en fängslad flicka som skriver inifrån ett hus hon inte får lov att lämna, en tonår som ska levas i tystnad och skräck bakom fördragna gardiner och lönndörrar. Hennes beskrivningar av krigsrapporter och ransoneringar grundar den annars ofta ganska livsglada dagboken i en skräck som påminner om varför hennes dagbok blivit ett så viktigt dokument. Boken påminner mig om hur viktig litteraturen är, eftersom dagboken helt och fullt sätter läsaren i Annes skor och låter en uppleva både det stora och det lilla i en tillvaro som annars hade gått förlorad i historien.

Men samtidigt är det också en bok som lider av att ha blivit det mest berömda vittnesmålet av förintelsen, eftersom det gett Anne Frank en helgonstatus samtidigt som den gjort henne till ett hjälplöst offer. Jag tycker inte att det är rättvist att betrakta Anne enbart som ett oskyldigt barn, även om det också är något hon är. I läsningen av hennes anteckningar från gömstället känns hennes egna tankar om livet betydligt viktigare, som någonting ytterst mänskligt som gör henne till människa och inte bara ett offer.

Sorgen man känner i läsningen beror på att man själv känner till tragedin som komma skall när dagboken är slut. Det gör läsningen till en långt mer plågsam upplevelse än Annes egna texter, som ofta vittnar om livsglädje, mod och hopp. En del beskrivningar är dråpliga och rentav muntra, och mina tårar kommer inte förrän med efterordet, som redogör för hennes och resten av familjens öde.

Jag är iallafall väldigt glad att jag äntligen läst Annes dagbok, även om den emellanåt har känts seg att komma igenom. Jag beundrar Anne och jag tycker att hennes verk är ett av de viktigaste historiska dokument som finns att läsa, men samtidigt tror jag att det är väldigt viktigt att inse att hon också bara var en människa - och att det är tillräckligt.

"Het Achterhuis: Dagboekbrieven 12 juni 1942 - 1 augustus 1944", 1947