Recension: Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar

Jag har läst en bok av Kristofer Folkhammar tidigare, hans debutroman Isak & Billy som väl inte lämnade något bestående intryck. Men den här boken tyckte jag lät desto mer intressant, och på den vägen är det.

Det är hösttermin på Läroverket och de fyra killarna Paul, Noak, Tim och Fred gör sig redo för årets uttagning till Sångtåget som ska skrida fram genom korridorerna i december. Platsen som förstesångare är åtråvärd och uttagningarna är hårda. Snart sprider sig rivaliteten och splittringen mellan de två killparen. Samtidigt undrar Magistern vem som ristat in ett stort märke i dörren till hans arbetsrum - tankarna som väcks gör att han helt tappar greppet om sin undervisning och om Charles, den gudomligt vackre eleven som han leker dominanslekar med.

Magisterlekarna är en väldigt annorlunda roman. Så annorlunda att jag inte riktigt vet var jag har den.  Läroverket är en skola full med tonåriga pojkar som känns igen från otaliga filmer och böcker, men där den så vanliga homoerotiska undertexten tagit ett steg fram och ut. Alla karaktärer är bögar, och resultatet är en slags fantasivärld som jag förstår vitsen med, men som blir väldigt svår att ta till sig. Jag kan uppskatta hur boken i och med detta helt och hållet handlar om en homosexualitet som inte behöver förhålla sig till heteronormen - här är bögarna normen, här finns inte en enda hetero karaktär. Det ger en helt annan blick och skapar ett helt annat universum som jag kan uppskatta för dess lekfullhet och dess möjligheter, och för vad det säger om vårt eget samhälle.

Samtidigt kan jag aldrig helt dyka in i den här boken. Fantasivärlden förblir just det - en fantasivärld, någonting jag genom hela boken ifrågasätter och har svårt att bara acceptera rakt av eftersom den är så oförankrad i det liv jag själv känner till. Dessutom upplever jag den ibland som lite osmaklig, närmare handlingen i en fanfiction-novell eller porrfilm än en roman. Hur mycket jag än uppskattar möjligheterna den här tankeleken ger så tycker jag inte att det är tillräckligt för att boken ska bli bra.

Karaktärerna reduceras i och med detta till vackra pojkar som dessutom inte har någon egen personlighet utöver några drag här och där. Boken igenom har jag svårt att skilja Paul från Fred och Fred från Noak och så vidare. Att en av dem är nervös och en annan alltid bär skinnjacka gör dem snarare till karikatyrer eller seriefigurer än människor jag fascineras och tilltalas av.

Intrigen mellan killarna är dessutom tunn och ganska tråkig, och blir aldrig helt sammanvävd med intrigen mellan Magistern och Charles, vilket gör att boken känns rätt spretig och ofokuserad. Att den inte håller sig till något särskilt berättarperspektiv utan hoppar fram och tillbaka mellan karaktärerna gör inte den känslan mindre påtaglig. 

Språket i Magisterlekarna är lika experimentellt som handlingen och premissen. Det är ett oväntat, lite hattigt, uppdelat språk som visserligen känns unikt men som inte riktigt tilltalar mig eftersom det är så splittrat och ibland rentav svårbegripligt. Till exempel innehåller den här boken den förmodligen märkligaste meningen jag någonsin stött på i en roman: "Som om lådor av hav bröt fram ur en lax." 

Kort sagt tycker jag att Magisterlekarna är en intressant bok, på grund av sin lekfullhet med både upplägg och idé, såväl som i sitt språk. Men det är draget för långt för att jag riktigt ska ha någon glädje av det, och i kombination med karaktärer jag har svårt att bry mig om blir det en bok som jag inte gillar något vidare. Men att den är unik, det kan jag inte ta ifrån den.

"Magisterlekarna", 2015