Okonkwo är en av de största männen i sin stam och välkänd i alla de nio byar som utgör området Umuofia. Han drivs av en stark önskan att inte bli som sin misslyckade far, och hans största rädsla är att verka svag och omanlig. Okonkwos största mål i livet är att bli en framstående och aktad man inom sin klan, och han är villig att göra precis vad som helst för att nå sitt mål. Men allting sätts i gungning när märkliga vita män kommer till Umuofia med sin religion och börjar omvända delar av befolkningen. Okonkwo ser det som sitt kall att bjuda motstånd, men ingenting kommer någonsin att kunna bli som förut.
Det är viktigt att minnas varför den här boken, som på ytan känns ganska enkelt uppbyggd och nästan simpelt skriven, har blivit så stor (den är översatt till mer än 50 språk och såld i mer än 12 miljoner exemplar). Det handlar om att Allt går sönder är en av de första starka motpolerna till all den vita, eurocentriska litteratur som skrivits om Afrika, och den har blivit den bok som allra starkast förknippas med uppkomsten av den svarta, afrikanska engelskspråkiga romanen. Få andra böcker är så viktiga för Afrika som Allt går sönder, som används i undervisning över hela kontinenten.
Boken utspelar sig i det förkoloniala Nigeria och stora delar av den ägnas åt analyser och utforskningar av Igbo-folkets samhälle och kultur. Man får följa Okonkwo som egentligen är en ganska tragisk karaktär, och se hur jordbruket, familjekonstellationer och religion fungerar för stammen han tillhör. Det är lärorikt och ofta intressant eftersom jag vet så lite om det, men jag skulle ljuga om jag sa att det var spännande. Den riktiga konflikten mellan Okonkwo och den vite mannen och hans tro kommer in mycket senare i boken än vad jag hade väntat mig, och därför spenderar jag stora delar av tiden med att vänta på att handlingen ska dra igång på riktigt.
Jag är också smått förvånad över att bokens språk och uppbyggnad är så pass enkla. Jag uppskattar det på sätt och vis, eftersom det gör boken lättläst, men kanske hade jag väntat mig någonting mer komplext än det som ändå möter mig. Men det raka, okonstlade språket i kombination med ganska korta kapitel gör att boken inte känns jobbig att läsa över huvud taget, och det är en stark fördel.
Det går inte heller att förneka att Allt går sönder ändå driver sin agenda väldigt väl och helt utan pekpinnar. Istället för den stereotypa europeiska skildringen de flesta är bekanta med när det kommer till Afrika, så ger den här boken afrikanerna en riktig, äkta röst. Man befinner sig på andra sidan gränsen som de europeiska författarna dragit, och får bekanta sig med traditioner och seder som är naturliga och uråldriga för Igbo-folket men som uppfattas som primitiva av de vita missionärerna. Varje medlem i stammen står ut som en individ och människovärdet hos dem alla är vad boken verkligen lyckas måla upp.
Jag tror nog att Allt går sönder egentligen är en mer komplicerad och mångbottnad roman än vad man från början ser, men att det krävs mer insikt och kunskap om den afrikanska historien för att jag ska få full tillgång till de delarna av boken. Jag tycker dock att den gör ett väldigt bra jobb när den visar de djupa och intrikata traditionerna som de så kallade primitiva folken har, vilken utvecklad och meningsfull tillvaro de för, men som de vita européerna är blinda för. Att boken dessutom varken romantiserar, fördömer eller är sentimental gör också att läsningen känns objektiv och på så sätt mer sann. Allt går sönder återupprättar värdigheten för ett folk som inte kunde stå emot den nya civilisationens maktmedel, och för det är den mycket läsvärd.
"Things Fall Apart", 1959
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar