När Skugg-gömman tar sin början har Carolin flyttat till Stockholm där hon arbetar som skådespelare. Yrket är hennes stora passion, och hon går helt upp i det. Men både det förflutna och framtiden gör sig påminda. Hur ska hon någonsin kunna få en fungerande relation till sin mamma? Syskonen som en gång var så viktiga för henne känns plötsligt långt borta - alla utom Berta förstås, som hon brevväxlar med. Och så möter hon Ingeborg, som snabbt blir hennes bästa väninna men som också verkar bära på en hemlighet. Dessutom rasar ett världskrig alldeles om knuten, och hon känner det som om hon är två personer samtidigt.
Jag blev förvånad och nästan lite besviken när jag började på den här boken och insåg att den är skriven enbart ur Carolins perspektiv. Den känns inte som en naturlig uppföljare till resten av böckerna, snarare som någonting som kommit till i efterhand. Den har inte heller samma stil eller upplägg, och är annorlunda på många sätt mot de andra tre böckerna. Om det varit en tv-serie hade det här varit spin-offen.
För mig blir det en ganska konstig förändring i både ton och känsla att övergå till Carolin. Det som jag uppfattat som en av seriens största styrkor var just att hon, trots sin starka personlighet, inte var berättaren. Jag gillade att hon fick lov att spela den lite mystiska Tintomara-rollen, i centrum men inte som berättare. Personligen tycker jag att det passade hennes karaktär bättre.
Själva förändringen i miljöer spelar också stor roll. I Skugg-gömman befinner vi oss i hjärtat av Stockholm, och serien har ändrat fokus som nu ligger allt mer på samhällsfrågor - kvinnokampen är mer central än någonsin, precis som andra sociala frågor. Men det stora temat i boken är ändå skådespeleriet och teatern. Den handlar mycket om att hitta sig själv genom roller och utvecklas som person genom konsten. Också drömmar, speglar och ödet har stora roller, som så ofta i Maria Gripes böcker.
Allra svårast har jag kanske för bokens förändrade upplägg. Tidigare har den här serien varit starkt bunden till Bertas jagperspektiv och hennes dagboksform, medan Skugg-gömman berättas både i jag-perspektiv - ofta i brevform - och tredjeperson, och till råga på allt också ibland i pjäsform. Det hela blir lite för rörigt för min del, särskilt eftersom jag har så svårt för böcker i brevform redan som det är. Att det här dessutom är seriens allra tjockaste bok på mer än 500 sidor gör inte heller läsningen lättare, och det ska erkännas att jag bitvis kämpat mig igenom boken bara för att ha serien läst.
Ändå har den naturligtvis sina poänger. Skugg-gömman är, precis som resten av den här serien, ovanligt komplex och filosofisk för en ungdomsroman. Gripe drar sig inte för att utforska tunga och ofta abstrakta ämnen i sina böcker, och det är en av hennes största styrkor. Det finns en tilltro till läsaren som jag verkligen uppskattar. Och trots sin rörighet är den här boken en skicklig skildring av en ung, stark kvinna under början på 1900-talet i Sverige, och precis som sina föregångare handlar den mycket om vikten av att vara sin egen person. För det tycker jag om den.
Men det ska inte stickas under stol med att jag bitvis har haft väldigt svårt för de stilistiska greppen i den här serien, och kanske mest av allt i den här sista delen. Men trots det är jag glad att jag läst den, eftersom den tillhör Maria Gripes mest uppskattade verk, och onekligen har sina starka sidor.
"Skugg-gömman", 1988
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar