Recension: Och solen har sin gång av Ernest Hemingway

Jag har alltid varit lite rädd för att läsa Hemingway - det är ett så stort och respektingivande författarnamn. Problemet med sådana är att man känner sig väldigt dum om man inte gillar dem. Men förra sommaren gav jag mig äntligen på Den gamle och havet och tyckte väldigt mycket om den - betydligt mer än vad jag vågat hoppas på. Så hittade jag Och solen har sin gång på en utförsäljning av gallrade böcker, och tyckte att jag kunde ge också den en chans.

Boken handlar om Jake Barnes, som tillsammans med en grupp vänner reser från Paris till Pamplona för att närvara vid fiestan och tjurfäktningarna där. Men inom gruppen råder spänningar - flera av männen är förälskade i Brett Ashley, den enda kvinnan i sällskapet. Under fiestan präglas gruppens liv av kopiösa mängder alkohol och en jakt efter något som kan stilla den underliggande desperationen de alla känner.

Också Och solen har sin gång är en svår bok att återge handlingen ur, eftersom den främst vilar på allt som händer under ytan, och det som inte sägs. Utanpå är det en smått kaotisk skildring av några människors intensiva drickande och käbblande, medan det undertill ligger något annat och kokar. Fram sipprar en distinkt desperation, ett tyst lidande som alla karaktärer kämpar för att glömma bort.

Det är en roman som är väldigt präglad av Hemingways säregna berättarstil, nästan helt utan några beskrivningar av känslor och med en smått lakonisk ton som för mig gör att karaktärerna på ett paradoxalt sätt känns både väldigt långt borta och väldigt nära. Hemingway är otvivelaktigt en mästare när det kommer till undertext, men ändå är jag inte alltid säker på att jag är helt med på vad det egentligen är som boken vill ha fram.

Den beskrivs som en bok om "den förlorade generationen" - de som efter första världskriget är oförmögna att hitta någon slags ro och istället driver omkring, rotlösa och olyckliga, och i tjurfäktningarna försöker de hitta en ersättning för krigets våld. Jag är inte säker på att jag köper den tolkningen av boken rakt av, även om jag tycker att den är tilltalande. Jag upplever den inte som en bok som handlar särskilt mycket om krig eller effekterna av det, utan snarare som en bok om ett sökande efter en mening och efter kärlek, men med en växande övertygelse om att ingenting i slutändan spelar någon roll. Det finns en nihilistisk, uppgiven ton genom hela boken, kanske just eftersom det inte finns särskilt mycket känslor eller tankar beskrivna, bara dialog och handlingar. Dessutom slår den mig som en bok som handlar mycket om traditionell manlighet och problemen med att leva upp till den. Allt detta med tjugotalets europeiska kaféliv som kuliss.

Och solen har sin gång består till minst en tredjedel enbart av dialog, och även om jag tycker om det - det är lättläst och särskilt en snygg gestaltning av drucket tjafs - så kan jag stundtals irritera mig ordentligt på röran i det hela - vem säger vad? Ibland måste jag gå tillbaka flera rader för att få någon rätsida på vem som är på vilken sida i konversationerna - och när det rör sig om mer än två karaktärer åt gången är det bara att ge upp och följa med. Samtidigt bildar detta ett ganska tilltalande kaos som går hand i hand med resten av bokens ton. Emellanåt glimtar det också till av en minst sagt underhållande, svart humor som jag verkligen uppskattar.

Hur som helst känner jag mig inte särskilt frälst av Och solen har sin gång. Jag upplever en stor distans till karaktärerna och allt de säger, och även om jag gillar Hemingways berättarstil som verkligen inte liknar något annat, och som känns otippat modern med sina korta, koncisa meningar, så räcker det inte riktigt för att jag verkligen ska ta till mig den här romanen. Personligen tycker jag att stilen tog sig bättre uttryck i Den gamle och havet, men jag kan ändå tänka mig att läsa mer Hemingway i framtiden.

"The Sun Also Rises", 1926