Recension: ... och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe

Jag var väl egentligen ganska lagom förtjust i Skuggan över stenbänken, som inte riktigt levde upp till sitt rykte enligt min mening. Men eftersom jag älskar Maria Gripe och tycker att hon är en av de främsta författarna som Sverige någonsin haft - jag överdriver inte ens - så tyckte jag ändå att jag skulle ge också nästa bok i Skuggserien en chans.

Efter att ha fått veta Carolins hemlighet tror Berta att de ska komma närmare varandra. Hon är ju den enda som vet vem Carolin egentligen är! Men det blir nästan tvärtom -  relationen mellan dem blir allt mer spänd. Men så kommer de på en bra idé - för att få lära känna varandra bättre ska de bege sig ut och arbeta som pigor, bara de två. Men inte heller det blir som Berta tänkt sig. Istället för att hamna på en vanlig bondgård får de plats på slottet Rosengåva. Här ska de vara sällskap åt de två ungdomarna Arild och Rosilda, som växt upp isolerade i det mörka och deprimerande slottet. Berta märker snabbt att Rosengåva är ett ställe som döljer massor av hemligheter, och ju längre tid hon och Carolin spenderar där, desto mer mystisk verkar både platsen och de människor som vistas där vara.

Jag måste säga att jag, precis som med första boken, upplevde ... och de vita skuggorna i skogen som ganska seg - åtminstone till en början. Det beror kanske mer på mig själv och att jag inte haft någon riktig ro att läsa, än på boken i sig, men det går ändå inte att undvika att de här böckerna faktiskt har ett ganska långsamt tempo. Flera gånger har jag funderat på om jag skulle lägga ifrån mig boken och istället läsa något annat, och se om jag kunde återkomma till den här senare.

Men så hände det något. Ungefär i mitten av boken börjar jag plötsligt hitta det som jag dittills saknat. När Berta och Carolin till slut hamnat på Rosengåva och börjar lära känna människorna som bor där dyker det upp - det mystiska, det filosofiska, det sällsamma. Det där som jag förknippar så starkt med allt jag läst tidigare av Maria Gripe, det som gör att hennes böcker blir så unika. Anledningen att jag håller hennes verk så högt.

Miljöerna och karaktärerna känns plötsligt så typiska henne, och ... och de vita skuggorna i skogen blir precis det jag önskade mig att den här serien skulle vara. Nästan omärkligt tar den steget från att vara ett halvintressant familjedrama till någonting betydligt större och bättre. Den blir en bok som rör sig i ett mystiskt och skuggigt gränsland mellan det verkliga och det överjordiska, mellan det synliga och det dolda. Här framträder plötsligt Gripe i all sin styrka, med intressanta och mystiska karaktärer, hemligheter som inte går att räkna ut i förväg, och kanske framför allt den fantastiska förmågan att skapa stämning med hjälp av det som inte hörs och inte kan ses.

Ändå måste jag vidhålla att jag har svårt för hur de här böckerna är skrivna - det är mer än något annat det berättande stuket i dem som gör det så svårt att bli helt meddragen i berättelsen. De lider av att så mycket berättas istället för att visas. Det gör att boken antar en träig och stel ton som är svår att ta sig förbi. Kanske är det att de börjar åldras, och inte gör det särskilt väl som ungdomsböcker?

Ändå tycker jag mycket om alla de ämnen som ... och de vita skuggorna i skogen tar upp. Förutom att det är en spännande berättelse med gåtor och mystik är det en bok som tar upp så oväntade saker som könsidentitet och sexualitet - och det i en bok som utspelar sig under 1910-talet! Dessutom är det en välskriven skildring av hur svårt det är att förhålla sig till personer man älskar, i synnerhet dem man beundrar. I Bertas ögon framstår framför allt Carolin som fantastisk på alla sätt, och det är skönt att se hur hon i den här boken börjar inse att hon själv också har ett värde, inte bara Carolin. Om det fortsätter på den här vägen tror jag att den här serien kan bli en riktigt bra uppväxtskildring. Jag håller tummarna för det, och ska se till att snart läsa bok nummer tre; Skuggornas barn.

"... och de vita skuggorna i skogen", 1984