Kött och blod är en släktkrönika, där man får följa familjen Stassos, från 1935 till 1995. Som ung man emigrerar Constantine från Grekland till USA och gifter sig med den kyligt vackra Mary. Från ingenting bygger han upp en förmögenhet och samtidigt en familj. Man får följa äldsta dottern Susan och hennes alltför tidiga äktenskap, den trotsige sonen Billy vars homosexualitet orsakar hårda drabbningar med fadern, och yngsta syskonet Zoe som lever ett utsvävande liv i New York, omgiven av udda figurer. Genom åren utvecklas deras liv, deras relationer, deras kärlek och hat till varandra.
Till en början kände jag mig lite tveksam inför Kött och blod - ännu en tjock släktkrönika så nära inpå Hundra år av ensamhet? Jag hade en känsla av att det kunde bli alldeles för stort och tjockt och jobbigt. Men så fort jag öppnat boken och sett hur den var upplagd var jag såld.
Boken är nämligen konstruerad kring årtalen, där varje kapitel är ett år, och på det sättet får man följa familjen utan att det någonsin blir en jobbig överhopning av detaljer. Man tittar liksom in till dem, får se brottstycken av deras liv och långsamt byggs den större bilden upp. Många nyckelscener lämnas åt läsarens fantasi, som bröllop, barnafödslar eller dödsfall, och på det sättet skapar boken en mystik som jag verkligen uppskattar, samtidigt som den på ett skickligt sätt visar hur tiden går.
Det som är så dumt med att läsa böcker av författare som man förut läst riktigt bra verk av, är att man ofrånkomligen sitter och jämför dem. I det här fallet är det svårt att låta bli att dra paralleller mellan Kött och blod och Ett hem vid världens ände. Just här är det också så enkelt att göra det, eftersom böckerna har ganska snarlika teman - båda handlar om familj, familjedynamik och de ömtåliga men sega banden man har till dem man är bunden till via blodsband. Också homosexualitet står förstås på tapeten, och det märks att Cunningham är präglad av åttiotalets aidsepidemi eftersom också den återkommer här.
Men även om de två böckerna är ganska lika finns det ändå en annan känsla av tyngd i Kött och blod. Det är en stor, ambitiös roman på många sätt, och den äger ett mer genomtänkt upplägg, den är mustigare och mer utfylld än sin föregångare på ett sätt som gör att den känns mer komplett. Det är en bok som säkert hade kunnat bli en ganska trist och pretentiös släktkrönika i händerna på en mindre skicklig författare. Men nu är det Cunningham vi pratar om och hans språk och karaktärsteckning är det som verkligen gör den här romanen. Det är personerna i den som får mig att sträckläsa i timtal, den mänskliga men orädda porträtteringen av deras svagheter, deras kärlek, deras hemligheter och hämndbegär. Jag går upp i dem, varenda en, och kan inte släppa boken längre stunder. Den är fantastiskt bra, helt enkelt.
Dock kan jag förstå den som vill poängtera att språket kanske ibland blir en aning överambitiöst - det finns partier där jag tycker att man hade kunnat skruva ner det hela ett par grader, när orden liksom börjar cirkla kring sina egna resonemang och inte riktigt kommer någonvart. Dessutom har jag samma problem här som med Ett hem vid världens ände - ibland kan jag inte låta bli att tycka att alla karaktärer har väldigt liknande röster och syn på livet, och det gör att de emellanåt rörs ihop lite i mitt huvud.
Men på det stora hela älskade jag verkligen Kött och blod. Det är en riktigt, riktigt bra bok som jag har velat läsa i hela tiden, precis i min smak vad gäller karaktärer och språk, som är bokens viktigaste ingredienser. Det är en vacker, väldigt välskriven och stundtals intensivt sorglig bok, om livets pina och storslagenhet. Och framför allt är det en bok om de komplicerade, invecklade och svårhanterliga banden vi har till dem vi står allra närmast - vårt eget kött och blod.
"Flesh and Blood", 1995
"Flesh and Blood", 1995
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar