Det är sent sextiotal och Tim O'Brien blir inkallad till Vietnamkriget. Det är ett smutsigt, meningslöst och fasansfullt krig i ett land som är så främmande att det verkar vara en egen varelse. I bushen kämpar han sig fram tillsammans med resten av medlemmarna i plutonen - killar som han kommer närmare än någon annan. De är alla så olidligt unga, och Tim inser att kriget han hamnat i är något som kommer att förfölja honom genom resten av hans liv. För hur gör man för att glömma? Hur gör man för att undvika döden när den när som helst kan komma?
Allt de bar går på sätt och vis att kalla en novellsamling - den är indelad i tjugotvå delar som fungerar som korta berättelser för sig, medan de tillsammans blir en helhet. Men eftersom de har sina karaktärer, omgivningar och teman gemensamt blir det svårt att se boken som en traditionell novellsamling, och samtidigt är den inte heller en roman. Istället blir det en krigsskildring som är uppdelad i fragment, vissa är längre, mer novellika berättelser, medan andra är kortare anekdoter.
Huruvida berättelserna i Allt de bar är självbiografiska eller ej är svårt att säga, och en av de saker som rent stilistiskt gör boken intressant. I början av boken står det att alla händelser är fiktiva, men att de kan ha "anknytning till författarens egna erfarenheter". Vad en sådan kommentar antyder är på sin höjd osäkert, men jag får intrycket av att många av personerna i boken har behållit sina riktiga namn och att en del händelser är rena hågkomster. Det är en del av vad som gör boken så oerhört stark, och på det stora hela gör det mig inte något att jag inte vet vad som hänt "på riktigt".
Boken tar också upp detta - hur sanning och dikt möts, hur författaren och soldaten försöker bli samma person, och i sprickan mellan sanning och påhitt existerar det som boken vill förmedla. Kanske beskriver O'Brien det bäst själv, när han skriver: "Det var inte båg och bluff, tvärtom: han ville sätta sådan fyr på sanningen att den blev så het att man kände precis det som han kände."
Men även om frågan om sanning och lögn är en av de många tänkvärda sakerna i den här boken, är det inte det viktigaste. Det viktiga är att det här är en sjuhelvetes bra bok. Den är plågsam men olidligt fängslande, den är hemsk i sin skildring av död och samtidigt oväntat full av liv, och den lyckas på ett knivskarpt sätt skildra krigets många ansikten - den hemska delen, den roliga delen, den tråkiga delen, den spännande delen.
Just Vietnamkriget är ett krig som jag inte läst särskilt många böcker om. Det känns som ett krig man hellre gör film av, och på många sätt ett krig som är långt bort. Men det gör mig bestört att inse att det fortfarande är ett väldigt nytt krig. Egentligen kan jag bara komma på att jag läst en enda annan roman som behandlar Vietnamkriget - Stephen Kings liknande verk Hjärtan i Atlantis. Det finns delar av den boken som är helt ägnade åt krigsskildringar och det är en bok som fungerar på ett liknande sätt, med noveller som knyts samman av sina gemensamma karaktärer.
Dock är Allt de bar en bättre krigsskildring. Den får mig att tänka på På västfronten intet nytt, som handlar om ett annat krig men som besitter samma känsla, samma skarpa egg som den här boken. Allt de bar är en hjärtslitande bok om ett fruktansvärt krig, skriven på en väldigt levande prosa som verkligen ringar in fasan, meningslösheten och den oundvikliga döden, men som också med lätthet skildrar den karga humorn, kamratskapet och begäret att leva.
Alltså: jag rekommenderar verkligen Allt de bar. Trots sitt fula svenska omslag är den en av de mest angelägna och välskrivna böckerna jag läst hittills i år, en bok som vill bända upp bröstkorgen och som blir så stark och närvarande just eftersom den hämtat sitt stoff från verkligheten.
"The Things They Carried", 1990
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar