Cheryl är tjugotvå år när hennes mamma hastigt dör i cancer. Hennes död slår hela Cheryls liv i spillror, och från att ha varit en ganska vanlig tjej rämnar hela hennes tillvaro. Hennes dittills så tajta familj splittras trots hennes ansträngningar att hålla ihop den, hennes äktenskap spricker och hon befinner sig i en destruktiv spiral som bara verkar leda nedåt. Med ingenting kvar att förlora bestämmer hon sig för att göra någonting drastiskt - hon ska vandra 200 mil på Pacific Crest Trail, en krävande vandringsled som sträcker sig från Mexikos gräns till Kanadas. Det blir en resa som kräver mer av henne fysiskt än vad hon någonsin kunnat vänta sig, men som kanske också kan få henne att äntligen läka.
Okej - jag älskar vildmarksskildringar. Kanske går det att härleda tillbaka till mitt tolvåriga jag som började läsa Jack Londons Skriet från vildmarken och sedan aldrig kunde släppa den, eller kanske beror det på någonting annat, betydligt mer mänskligt. För jag tror på sätt och vis att det ligger för oss som människor att söka oss till naturen och då särskilt orörd sådan, kanske särskilt när vi mår dåligt. Kanske för att bli påminda om vår litenhet, eller om ett slags ursprung. För mig är det där som den här boken verkligen träffar rätt - den träffar huvudet på spiken i sina beskrivningar av naturens okuvlighet och skönhet.
Dessutom är Vild en väldigt rörande och drabbande memoar som på sätt och vis går att kategorisera som en coming of age-bok, om en kvinnas okonventionella sätt att sörja och lära sig att leva med sig själv. Den är en överlevnadsbok på mer än ett sätt - för den handlar inte bara om att överleva en fysiskt krävande vandring i en kamp mot naturens faror helt på egen hand, utan lika mycket om Cheryls sätt att äntligen förlåta sig själv och acceptera både sig själv och livet som det blivit. Jag relaterar mycket och väl till henne, eftersom jag själv kan känna mig lite som hon ibland - helt jävla vilse. Och att läsa om en nästan jämnårig tjejs oerhörda styrkeprov både fysiskt och mentalt ger i sin tur mig livsmod, och det är nog det som jag uppskattar allra mest med den här boken.
Men även om jag gillar Vild mycket så har den svagheter. Det finns tillfällen när jag tycker att språket är ganska trist och mediokert, att vandringen börjar bli alltför händelselös för att passa i en bok - men så lyfter språket plötsligt och blir rått och nästan poetiskt på ett sätt som överrumplar mig. Det är sällan, men det händer, och det är för de tillfällena jag verkligen läser vidare. Det märks att även om boken är en memoar är den skriven av någon som är medveten om språket och de symboliska möjligheterna i berättelsen. Det finns partier som gör mig tårögd och det finns partier jag skrattar åt, och det visar att den här boken lyckas med att beröra mig, åtminstone då och då.
Cheryls berättelse är både fantastisk och inspirerande, och även om det finns partier i boken som jag bara kan benämna som halvtrista transportsträckor blir det här i slutändan ändå en bok jag gillar och kan rekommendera med gott samvete. En stor litterär upplevelse är den knappast, men det finns mycket att hämta i den i form av styrka och livsmod. Nu är jag dessutom mer taggad än någonsin inför att se filmen!
"Wild: From Lost to Found on the Pacific Crest Trail", 2012
Men precis så är det, den ger en livsmod :)
SvaraRadera