Eddy Bellegueule växer upp i en liten håla i norra Frankrike, där bylivet är centrerat kring fabriken där nästan alla män arbetar. Det är en isolerad och till synes hopplös liten industriort där männen sliter ut sig och super, där kvinnorna föder barn tidigt och inte jobbar. Allt går runt i ett ändlöst kretslopp av våld och inskränkthet. Eddy är redan som barn annorlunda och kan inte passa in i det machosamhälle som råder, med sin ljusa röst, sina feminina manér och sin homosexualitet. Han försöker ständigt vara någon annan, någon hårdare och tuffare.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule har blivit en väldigt stor bok i sitt hemland Frankrike, har nominerats till priser och fått massor med uppmärksamhet. Det är kanske på grund av så stora reaktioner som jag själv känner mig lite besviken när jag läser den - jag hade nog väntat mig något mer.
Det är en väldigt mörk barndomsskildring, inte tu tal om saken. Édouard berättar om det ständiga våldet som alltid är närvarande, om kraven på manlighet och om utanförskap. Men mer än något annat är det kanske en bok om fattigdom och hur den tar sig uttryck i skam och förtryck som i sin tur föder misär och våld. Eddy får utstå mobbing i skolan från sina jämnåriga och psykisk misshandel hemma från sina föräldrar, särskilt sin far, och blir ständigt kallad bögen, fjollan, våpet.
Även om jag förstår att Göra sig kvitt Eddy Bellegueule tar upp viktiga saker kan jag ändå inte låta bli att känna att den saknar djup och komplexitet - det är så mycket fokus på mörker och våld och misär att boken emellanåt enbart känns som en hämndaktion, en personlig uppgörelse med en tragisk barndom som inte har särskilt mycket med mig som läsare att göra. Det finns så mycket hat och bitterhet och uppgivenhet gentemot föräldrar och klasskamrater att bilden av dem ibland riskerar att bli alltför enahanda. Det finns väldigt lite kärlek i romanen, och emellanåt undrar jag om dess enda resultat istället blir att befästa stereotyper. Män som super och slåss, kvinnor som går hemma och städar, alla råa, grovhuggna och ointelligenta. Jag saknar mänskligheten i deras porträtt.
Kanske beror det också mycket på hur boken är skriven. Eftersom det är en självbiografisk bok är den komponerad av minnen, ofta flytande och generella, och sällan är det tal om en närmare relation till någon av personerna. Karaktärsutveckling, miljöbeskrivning och dialog på det sätt som man förväntar sig från en roman finns inte här, och det gör att jag nästan aldrig känner mig som en del av boken. Jag är enbart en åskådare. Det är såklart ingenting konstigt med tanke på bokens natur, men det gör också att jag ifrågasätter dess kategorisering som just roman. Är det verkligen ett skönlitterärt verk? Jag skulle hellre se den klassad som en självbiografi, för det är väldigt svårt att försvara dess struktur och upplägg som likvärdigt det man hittar i en roman.
Det som gör mig mest besviken är kanske ändå språket. Jag har en känsla av att översättningen inte alltid är hundra procent, och dessutom hade jag nog väntat mig någonting mer komplicerat rent stilistiskt av en bok som fått så mycket uppmärksamhet. Ibland reagerar jag över språkets osmidighet, kanske särskilt när jag hittar en mening som är tretton rader lång. Som det nu är har jag svårt att se bokens storhet, varför den blivit en sådan snackis. Krävs det att man är fransk? Den tar onekligen upp allvarliga problem i det franska samhället, men det är inte någonting jag har lätt att relatera till. Det andas mest bitterhet, självupprättelse och en gnutta självömkan i mina ögon. Jag förstår faktiskt inte riktigt grejen, mer än att jag såklart har medlidande för Eddy. Men medlidandet räcker tyvärr inte för att jag ska tycka att den här boken är något mer än okej.
"En finir avec Eddy Bellegueuele", 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar