Dolores Claiborne, sextiosex år gammal och märkt efter ett hårt liv - sitter anklagad för mord. Sedan många år tillbaka har hon arbetat för den vresiga men förmögna Vera Donovan, och under de sista åren har hon tagit hand om henne när hon blivit allt äldre, allt mer senil och kanske också mer galen. Men Dolores vidhåller att hon inte dödat den gamla kvinnan - men däremot har hon dödat någon annan. Och i förhörsrummet på polisstationen börjar hon berätta om hur det blev så - och det är en berättelse om mod, om livets jävlighet och om att en kvinna ibland inte har något annan val än att bli en satmara.
Personligen tycker jag att den här romanen är en av Stephen Kings mest bortglömda pärlor. Folk yrar om särskilt Pestens tid som hans allra bästa roman, men själv tycker jag att den här boken nämns alltför sällan som en kandidat. Till skillnad från det mesta som han skrivit är det här varken övernaturligt eller överdrivet skräckinjagande, vilket fungerar till bokens fördel. Det är dessutom inte en särskilt lång bok - lite mer än tvåhundra sidor, och den lyckas med mycket mer än vad man skulle kunna tro på de sidorna.
En av anledningarna till att Dolores Claiborne kanske anses som lite svår är att den är skriven på ett lite annorlunda vis - den innehåller nämligen inte en enda kapitelindelning och inte en enda styckeindelning. Den är utformad som Dolores talade bekännelse från början till slut, utan uppehåll, och även om det kan låta jobbigt är det faktiskt inte det. För boken är otroligt fängslande, och på sätt och vis är det bara skönt att den inte gör några pauser. En annan grej som kan kännas konstig är att Dolores ibland frågar och svarar på frågor från karaktärer som inte hörs eller syns, men jag tycker om det eftersom det ger en ledtråd till vad den här boken vill vara - en kvinnas första och kanske enda chans att få komma till tals i en värld där hon alltid varit den som blivit hunsad.
Det är extra skönt att läsa en bok av King där kvinnorollen är så upplyft. Om det är någonting han fått mycket kritik för - på goda grunder - så är det hans sätt att berätta om kvinnor nästan uteslutande i rollen som mödrar eller fruar. Dolores är visserligen både och, men hon är också en egen person som är starkare och mer kapabel än de flesta. Kanske är Dolores Claiborne Stephen Kings mest feministiska roman (iallafall den absolut bästa, jämfört med till exempel det totala vraket till roman som ska föreställa Rasande Rose).
Dolores Claiborne är en bok om mäns våld och makt, och om hur en till synes betydelselös kvinna tvingas att handskas med det på ett brutalt vis. Dolores är städerskan, den som sopar, lagar mat, och som får ta i all skit utan ett enda tack eller någon komplimang. Hon är en fantastisk karaktär med sin praktiska läggning och sitt enkla sätt, utan att för den sakens skull framstå som korkad eller dum. Livet och omständigheter har gjort henne hård, men inte humorlös - hennes språk är jordnära men också bitande sarkastiskt på ett sätt som känns både roligt och verkligt. Relationen mellan Dolores och hennes arbetsgivare Vera är central, och karaktärsteckningen av de båda kvinnorna är många gånger fantastiskt gestaltad.
Ett känt citat från boken, och från den faktiskt ganska lyckade filmatiseringen, är: "Sometimes, Dolores, being a bitch is all a woman has to hang on to." Det sammanfattar mycket av vad den här boken är, och varför jag tycker så mycket om den. Den är smart, den är berörande och spännande, och är både väldigt obehaglig och väldigt rolig att läsa. Den är också lika invecklad som någonsin en deckare, med tillhörande mordgåta, men på samma gång andas den av en enkelhet som King borde utnyttja oftare. När folk frågar mig om vilka Kingböcker jag tycker allra bäst om, så står Dolores Claiborne tveklöst högt på den listan, och jag rekommenderar starkt att läsa den.
"Dolores Claiborne", 1993
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar