Recension: American Psycho av Bret Easton Ellis

Att jag alls bestämde mig för att läsa American Psycho beror mest på att den gång på gång återkom på listor jag hittade över kontroversiella böcker, och att det fångade mitt intresse att den beskrevs som så motbjudande. Jag undrade, kan den verkligen vara så illa? Svaret är, helt utan tvekan, ja. American Psycho är förmodligen den mest vidriga roman jag någonsin läst, och det vill inte säga lite.

På pappret verkar Patrick Bateman vara en riktig fullpoängare - ung, snygg, välutbildad, smart och ofantligt rik. Han jobbar på Wall Street, rör sig i de mest välbeställda kretsarna och har sinne för det exklusiva. Men precis under den så välpolerade ytan döljer sig någonting helt annat - en okontrollerbar vrede, en pervers blodtörst och svindlande brist på känslor. Patrick Bateman är en skrupelfri seriemördare utan någon som helst förmåga till empati.

Jag är inte alls en särskilt känslig läsare - skräck är en av mina favoritgenrer och det är inte ofta jag tycker att böcker blir jobbiga att läsa. Men jag måste tillstå att den här romanen faktiskt gör mig nästan illamående. Till en början är det mest vaga antydningar som jag tycker är snyggt utformade och på sätt och vis lockande, men ju längre boken varar, desto mer detaljerade blir våldshandlingarna, och det är riktigt, riktigt svårt att läsa utan att dämpa impulsen att helt enkelt bara bläddra förbi tills sekvensen är över, lite som att vilja täcka för ögonen när en särskilt äcklig scen visas på film.

Jag har alltså hittat den första bok som jag fullt ut kan förstå att man vill förbjuda. För även om jag förstår syftet med våldet i boken kan jag ibland inte låta bli att tycka att den vältrar sig alltför mycket i det. Riktigt bra skräckromaner är bra när de lyckas få en att känna rädslan utan att man får den slängd i ansiktet, och i American Psycho kan jag känna att boken förlitar sig så mycket på den totala äckelfaktorn att det nästan blir billigt. Dessutom bildar de grova våldsskildringarna en mur som blir svår att se förbi. Det är synd, för själva bokens teman och handling är betydligt mer intressanta än morden i sig.

För egentligen är det här en bok om vår tids mänsklighet, om kapitalism och om ett samhälle där man värderar yta högre än intellektualitet och där det enda som spelar roll är värdet på saker och ting. Det som boken egentligen utforskar är vad som händer med oss som människor när det enda vi har att bli respekterade för är materiella ting. Bateman börjar behandla också människor som ägodelar att göra vad man vill med, och däri ligger den riktiga skräcken i American Psycho. Det är en skräck som är iskall och betydligt mer skrämmande än det överdrivna våld som huvudpersonen ägnar sig åt, och som tyvärr hamnar lite i skymundan när allt blod, hjärnsubstans och krossade tänder istället drar åt sig rampljuset.

Boken är skriven i jagform vilket också bidrar till en viss osäkerhetskänsla. Patrick Bateman är otroligt instabil och ibland frågar jag mig själv om alla de mord han begår faktiskt händer eller om de är någon typ av hallucinationer. Besattheten av yta märks också allra tydligast genom att man får se alla andra karaktärer genom Batemans ögon - det är ett ständigt uppräknande av vad för märkeskläder de bär, i vilka material och i vilka mönster. Också maten de äter och prylarna som ägs är beskrivna i extrem detalj vilket förstärker känslan av att de är det enda som spelar roll. De maximalt detaljerade beskrivningarna har visserligen sin tydliga poäng men det hindrar också läsningen något, eftersom det i längden blir ganska trist att läsa.

En grej jag också reagerar över med boken är hur daterad den börjar bli - den är i stor utsträckning en satir över det samhälle den skrevs i, och även om det finns många gemensamma nämnare med vårt 2010-tal är det svårt att undgå den kompakta 80/90-talsstämpeln. Det är freestyles, kassettband och videokassetter, och hela kapitel ägnas åt artister som Genesis och Whitney Houston på ett sätt som jag tycker blir lite tröttsamt. Samtidigt är det naturligtvis en del av romanen att den är ett slags tidsdokument.

Det finns också, absurt nog, en slags bitter, vriden humor i boken som är svår att undgå. Alla karaktärer är så rika och viktiga, men samtidigt så totalt lika varandra att de blir utbytbara. Genom boken blir det som ett stående skämt att ingen någonsin känner igen varandra. Också när karaktärerna pratar men aldrig kommunicerar är det svårt att inte tycka att det är lite roligt samtidigt som man ryser över vilken ensamhet de alla flyter omkring i.

Sammanfattningsvis måste jag ändå säga att jag finner American Psycho väldigt intressant, mest på grund av hur väl författaren har lyckats skildra den totala tomhet som uppstår när man börjar lägga värderingar i saker istället för människor, och hur det avhumaniserar oss. Jag gillar bokens tema och den är skickligt skriven, och den tål fortfarande att diskuteras och tänkas på.  Dock är min aversion mot våldsskildringarna svår att komma över, och det finns tillfällen i boken när jag verkligen inte kan se någon poäng med att läsa något så fruktansvärt äckligt. Jag rekommenderar den, men för första gången bara till människor som är arton eller betydligt äldre.

"American Psycho", 1991