Recension: Världens viktigaste kyss av David Levithan

Jag tror att det här blir den sjätte boken av David Levithan som jag läser, och den tredje som är skriven enbart av honom (de andra är skrivna tillsammans med John Green och Rachel Cohn). Jag både gillar och ogillar Levithan av flera olika anledningar, men det går inte att förneka att han är en intressant författare inom både ungdomslitteratur i stort och som hbtq-författare. För det är ju faktiskt därför jag envisas med att läsa hans böcker - på grund av det här ständigt pågående lästemat jag snöat in på, med skildring av homosexualitet i litteraturen.

I Världens viktigaste kyss får vi följa flera unga bögar. Craig och Harry har gjort slut, men har bestämt sig för att slå världsrekordet i världens längsta kyss, närmare bestämt 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder. Det hela är noggrant planerat på en offentlig plats, och de är omgivna av familj och vänner - men snart också av motståndare och människor som protesterar. Samtidigt är Ryan och Avery på sin första dejt, något som kan bli början till något riktigt stort, och Peter och Neil firar ett år tillsammans. En bit bort försvinner Cooper allt längre bort från den riktiga världen. Och överallt finns rösterna av de som försvunnit, alla de unga män som dog i aids men som finns kvar för att kunna betrakta livet.

Världens viktigaste kyss skulle kunna vara något så ovanligt som en bok skriven ur vi-perspektiv. Berättarrösten tillhör nämligen ingen av tonåringarna som egentligen står i fokus för boken, utan till den slags kör av döda som betraktar och ser dem. Det är ett intressant grepp som fungerar oväntat väl, hur märkligt det än kan låta. Det får mig att tänka på förra boken jag läste av Levithan, Jag, En som också experimenterar med sitt berättarjag. Det är uppfriskande att se den sortens twist på berättandet.

Som sagt har jag en ganska ambivalent inställning till David Levithan. Jag tycker på ett sätt att han är en väldigt välbehövlig röst inom ungdomslitteraturen, framför allt för att han ger unga, moderna homosexuella killar en röst och en litteratur där att vara homosexuell inte innebär ett problem. I alla hans böcker finns det ett stort fokus på det positiva, på acceptansen och det lyckliga slutet. Det är förstås ett beundransvärt ställningstagande och något som jag i teorin gillar att se, eftersom i princip all annan litteratur med homosexuella huvudpersoner problematiserar sexualiteten.

Men det är också i detta som jag alltid upplever att det skaver lite. Jag funderar och funderar på vad det kan vara som ger mig den känslan, och jag tror att jag insett vad det är - David Levithans böcker känns tillrättalagda. Det finns en slags känsla av planering i dem, att de är noga uttänkta och noggrant dikterar vad man ska tycka som läsare. Det gör att karaktärerna ibland känns som stela dockor vars repliker kommer från ett manus. Det är en känsla som jag på något vis förknippar med amerikanska filmer - allting är lite för glansigt, stelt och uppenbart ditmålat. Samtidigt kan jag inte säga rakt ut att det är någonting negativt, för genom att bygga upp en bättre värld i sina böcker kan Levithan mycket väl bidra till att den verkliga blir bättre.

I just Världens viktigaste kyss finns det visserligen mörka element, och boken tar itu med både hatbrott, självmordstankar, familjekonflikter och ett bakåtblickande på den hjälp som nekades de bögar som dog i aids, utan att släppa sin i grunden positiva anda. Själva kören av döda som betraktar och berättar ger boken en svävande stämning, men i slutändan en väldigt positiv nostalgisk sådan - det blir en jämförelse mellan då och nu, och man inser att även om det går långsamt, även om det fortfarande är revolutionerande att se två killar som kysser varandra, så är världen på väg åt rätt håll.

Det tråkiga med boken är egentligen att den har lite för många karaktärer - jag inser då och då att jag blandat ihop de olika killarna eller glömt bort vem som tyckte vad. Ett par mindre hade faktiskt inte skadat, för jag hade gärna gett mer utrymme till några av dem att fylla. Dessutom, trots att jag gillar vad Levithan håller på med i sina böcker när det kommer till genus - här pratar vi inte bara bögar, det finns transpersoner med också - så saknar jag tjejerna. I den här boken finns det verkligen inte en enda tjej med en ordentlig roll. Och jag undrar lite för mig själv var feelgood-böckerna om lesbiska tonåringar finns?

I slutändan är ändå Världens viktigaste kyss en fin bok. Den är positiv, underhållande och lite småpirrig. Kören av döda ger den en mer grundad, sorgsen ton som väger upp det som annars hade blivit alldeles för glättigt. Den här sortens böcker behövs, men någon gång vore det roligt att läsa en som inte har David Levithans namn på framsidan.

"Two Boys Kissing", 2013