Recension: Glasblåsarns barn av Maria Gripe

Efter att ha läst I klockornas tid och Glastunneln förut i sommar, så är det bara naturligt att få mersmak på Maria Gripe. Och det är bara att konstatera - hon är fantastisk. Alldeles otrolig, faktiskt. Jag är glad att det finns så mycket kvar av henne som jag inte läst ännu, för det ger mig hopp om många fler underbara läsupplevelser som ligger framför mig.

I Glasblåsarns barn berättas historien om hur glasblåsarens barn försvinner. Mitt under en vårmarknad är de två barnen Klas och Klara spårlöst borta. Var de har tagit vägen vet ingen, och föräldrarna är förtvivlade. Kanske finns hjälp att få hos byns spådam Flaxa Mildväder? Hon som bor ensam med sin enögda korp...

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen i den här boken, för jag tror att den gör sig allra bäst när man inte vet något alls om vad som ska hända härnäst. Själv var jag lite tveksam till att läsa boken, eftersom jag tänkte att den är riktad till en så mycket yngre målgrupp. När jag läste Gripes Pappa Pellerins dotter hade jag svårt att relatera för att huvudpersonen var så ung, men här är det inga problem alls. Kanske för att Klas och Klara faktiskt har förvånansvärt nedtonade roller i boken, trots att det är kring dem som allting kretsar.

Boken är skriven med en sällsam och sagoliknande känsla som påminner mig mycket om hur det var att läsa I klockornas tid, en bok som jag fullkomligt älskade. De filosofiska resonemangen och den dunkla tematiken finns också här, och boken har ett lager av mystik som är väldigt tilltalande. En av de saker jag älskar så med Maria Gripes böcker är att det mystiska aldrig behöver definieras eller förklaras, det bara är, och många gåtor får lov att förbli obesvarade.

Glasblåsarns barn är fylld med intressanta karaktärer som får vara både komplicerade och enkla - Härskaren som anser sig vara god eftersom han uppfyller sin makas alla önskningar, men bara eftersom han själv älskar att få höra ordet tack, och som bor i en tom stad där allting är ouppfyllt. Och hans fru Härskarinnan som blir sjuk och elak av att få alla sina önskningar uppfyllda. De två slår mig som bokens mest intressanta karaktärer, och jag tycker om hur de varken är goda eller onda, utan bara oerhört fulla av brister.

Jag måste också nämna Maria Gripes språk, som är otroligt vackert och unikt för henne, om än något daterat (själv har jag lärt mig det för mig okända ordet fåvitsk), vilket på ett sätt är synd eftersom det exkluderar hennes huvudsakliga målgrupp av barn. Men det finns något visst med att läsa en lite äldre bok som är skriven på svenska från början - särskilt av en författare som Gripe, som hanterar språket på ett så sällsamt vis. Det enda som stör mig är hennes tempusbyten som jag ofta reagerar på och som drar mig ur berättelsens tempo.

Ibland närmar sig boken det rent sagolika med lätt absurda karaktärer och bilder, som ger boken färg och får den att bli den bok för barn som den utger sig för att vara. Det står i kontrast mot de mer vuxna, mer dolda och ofta lite undanglidande bilderna av skönhet och förgänglighet, som särskilt syns i bokens återkommande tema av speglar, glas och skuggor. Det är en fin effekt som skapar ett äventyr som fungerar både som saga för barn och som en mer djupgående bok för vuxna läsare.

Resultatet är en otroligt vacker liten bok som känns typisk Gripe. Det är en bok som är full av originalitet och lekfullhet, melankoli och filosofi, och som lyckas passa oavsett ålder. Läs den som barn, som ungdom eller som vuxen - det spelar ingen roll. Det är en fantastiskt fin bok som jag verkligen rekommenderar.

"Glasblåsarns barn", 1964