Recension: Styggelsen av Amanda Hellberg

När jag blev tipsad om den här boken blev jag väldigt förväntansfull - svensk skräck! Det är inte någonting man är bortskämd med, och jag som gillar skräck tycker att det är spännande att upptäcka nya författare inom genren rent allmänt - men särskilt svenska sådana.

Styggelsen handlar om den finlandssvenska flickan Singa som turnerar med sin pappa på olika marknader på landsbygden under 40-talet. Hon agerar som medium, och hennes show går ut på att få kontakt med andevärlden. Men hennes kringflackande liv tar en dramatisk vändning när hon kidnappas och utnyttjas för sina förmågors skull. Många år senare förnimmer den unga tjejen Maja en närvaro när hon jobbar med att städa i en gammal vårdcentral, och Singas berättelse kommer i dagen.

Jag är ganska osäker på vad jag egentligen tycker om Styggelsen. Jag har haft svårt att bli fängslad av boken och min läsning har varit sporadisk och ganska oengagerad. Jag vet inte riktigt varför, för boken har många ingredienser som tilltalar mig - de klärvoajanta gåvorna som Singa besitter är snyggt beskrivna och det kittlar när man får ta del av hennes syner och sättet hon utnyttjar dem på för att tjäna pengar på marknaderna, som är livfullt och starkt beskrivna. Den svenska miljön ger boken en känsla av närhet som jag verkligen uppskattar, och det märks att det ligger research bakom romanen - särskilt de parapsykologiska tricken som utförs.

Styggelsen är en annorlunda roman som känns rolig att läsa just därför. Den känns ganska unik, och många gånger sköter den sig väldigt väl som skräckroman. Den blandar både klassiska spökelement med mänsklig grymhet och mer lågmälda ockulta inslag som jag uppskattar mycket. Ibland tycker jag dock att boken förlitar sig lite väl mycket på äckelfaktorn för att skapa obehag, men det går inte att förneka att det är effektfullt.

Det är när boken går över i sin andra del och Maja tar över rollen som huvudperson som jag tröttnar lite - jag hinner inte riktigt utveckla någon relation till Maja, och jag blir störd av att boken växlar perspektiv till ett jag i den andra delen. Dessutom saknar andra delen all spänning eftersom Maja försöker lösa mysteriet med vem Singa är, medan jag som läsare redan vet. Det finns inget mysterium för mig att lösa som läsare, och många gånger slår tanken mig att boken fungerat bättre om de två berättelserna - den om Singa och den om Maja - hade löpt parallellt med varandra istället för att lösa av varandra. Det hade gett boken ett helt annat engagemang, för i slutet känner jag mest att boken bara avslöjar det jag redan vet, i en upplösning som känns alltför forcerad och plötslig.

Jag tycker också att romanen känns ganska splittrad, kanske på grund av att perspektivet hela tiden hoppar mellan karaktärer, och kanske på grund av att det passerar så mycket tid i boken utan att jag riktigt förstår det som läsare. Singas karaktär gillar jag, och de grymma antagonisterna är väl framförda, men Maja får jag aldrig någon ordentlig relation till och det finns alltför många sidokaraktärer som tar upp plats utan att föra berättelsen framåt mer än i några krystade nödfall, och som sedan försvinner utan att man får veta vad som hände dem. Och det finns för många lösa trådar som man aldrig får svaret på. När boken tog slut kunde jag inte låta bli att tänka, jaha, var det där allt?

Språket i boken känns däremot starkt och säkert, och väldigt effektfullt på sina ställen. Det enda som stör mig är egentligen att dialogen nästan hela tiden skrivs ut på dialekt. Jag inser att det är en smaksak, men jag personligen har svårt för att läsa dialog som är skriven på det sättet. Det stannar upp min läsning och gör att jag tvingas läsa långsammare.

Sammanfattningsvis tycker jag att Styggelsen är en intressant bok, definitivt läsvärd, men lite ofokuserad och för uppdelad, vilket skapar en distans till mig som läsare. Den är obehaglig och framför allt äcklig, men det stör mig att själva handlingen har så stor potential som aldrig riktigt utnyttjas fullt ut. Det känns som en bok som hade kunnat bli betydligt mer spännande och nervkittlande om den fått ett annat upplägg.

Men det finns ändå någonting hos Amanda Hellberg som jag gillar, en essens i berättelsen som känns unik och personlig, och jag ska definitivt kolla upp hennes andra romaner.

"Styggelsen", 2008