I Som om jag frågat träffar vi John, som precis ska börja nian. Men sommarlovet har inte alls varit någon avslappnad semester. De senaste månaderna har Johns hem varit lite som en krigszon - hans föräldrar som varit gifta i nästan tjugo år har plötsligt börjat bråka hela tiden, och även om ingen säger det rakt ut förstår John att skilsmässa inte längre är ett avlägset ord. Hela sommaren har han dessutom känt sig försummad av sina två bästa kompisar Saga och Lukas, som hux flux blivit ett par från ingenstans. Nu är han tredje hjulet och de verkar bara vilja vara med varandra.
Det här är typiskt en sån där bok som jag tuggar mig igenom på nolltid - mindre än en dag faktiskt - för att den är så rolig att läsa. Det är som att rensa systemen lite från all djupare och mer komplicerad litteratur, även om det inte innebär att den här boken inte har något att komma med, för det har den. Den är kanske inte det mest minnesvärda jag läst i mitt liv, och knappast en av böckerna som kommer finnas med på listan över årets bästa, men det är ändå härlig, befriande läsning som är enkel att ta till sig och som samtidigt känns relevant.
Som någon som själv växt upp med skilda föräldrar finns det en hel del att känna igen sig i i den här boken, även om jag var för liten för att påverkas lika mycket som John när mina egna föräldrar flyttade isär. Det är en väldigt bra beskrivning av en ung, nutida kille som påverkas allt mer av sina föräldrars relation. Det hugger till ordentligt när han anstränger sig för att vara så lydig och duktig som möjligt för att försöka förhindra att hans mamma och pappa får fler saker att bråka om. Johanna Lindbäck lyckas väldigt bra med att göra John till en karaktär man kan känna igen sig i, och det tror jag är väldigt viktigt för läsarna i den åldern - och kanske särskilt killarna som jag hoppas läser den här romanen.
Och även om det är längesedan som jag gick ut högstadiet så känner jag mig väldigt närvarande i Som om jag frågat. Allting är så bra beskrivet - dynamiken bland klasskompisarna, de störiga som alltid förstör varje lektion, lärarnas sätt att prata och bete sig, kompisarnas jargong och miljöerna. Det är levande och igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Att boken dessutom handskas med ganska allvarliga frågor ger boken ett ytterligare djup. Det finns en stor respekt och förståelse för bokens huvudpersoner och det är skönt att den inte moraliserar eller dömer någon av dem.
Det som jag egentligen har svårt för med boken är väl att den är ganska lik all annan ungdomslitteratur, och att jag har ganska lätt för att gissa mig till vad som ska hända härnäst. Som sagt är det ingen särskilt minnesvärd bok, även om handlingen känns angelägen och språket inte går att anmärka det minsta på. Det är en bra bok, varken mer eller mindre, och jag både skrattar och känner hur ögonen tåras lite över den. Ändå tvivlar jag på att jag kommer minnas den särskilt väl om ett år eller bara någon månad från nu. Delvis beror det kanske lite på omslaget - en mer intetsägande framsida får man leta länge efter, och titeln har egentligen knappt något att göra med handlingen alls.
Men det är ändå en bra bok för sin målgrupp, en fin roman att slå ihjäl några timmar med, och jag hoppas framför allt att den kan hitta fram till andra femtonåringar som befinner sig i en snarlik situation. Det är en snygg skildring av John i den där övergångsåldern när man varken räknas som barn eller som vuxen, och de begränsningar och möjligheter som det för med sig, och för det är den läsvärd.
"Som om jag frågat", 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar