Recension: I klockornas tid av Maria Gripe

Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia är två av de böcker som hängt sig kvar allra längst hos mig, och som fortfarande håller hela vägen igenom när man läser dem. De är otroligt bra, och jag har längre tänkt på att jag borde läsa mer av henne. Men jag är inte längre i den rätta åldern för att läsa många av hennes böcker - Pappa Pellerins dotter var till exempel fin, men det märktes tydligt att den var skriven för en yngre målgrupp.

Därför blev jag så oerhört glad när jag märkte hur komplex och sällsam I klockornas tid är. Den är klassad som en ungdomsbok på mitt bibliotek, men hur den kan vara det går nästan utöver min fattningsförmåga. Jag menar, lyssna på det här: "Liksom han upplevde borgen som ett djur som slukat honom och dräkterna som tygmassor som behärskade honom, upplevde han till sist sin egen kropp som en grav där själen sänkts ned att förgås." Knappast en fras som man med en gång associerar till en ungdomsroman.

Boken utspelar sig på medeltiden, där den unge kung Arvid sitter på tronen. Han blev kung som mycket ung och har aldrig kunnat axla rollen som härskare. Han är en grubblande, sluten själ som aldrig passat som regent. Hovet inser att man måste göra någonting åt saken, och alla har olika sätt att försöka få kung Arvid att bli mer lämpad för sitt yrke. Hans mamma drottningen hämtar Elisif, en vacker ung kvinna som ska bli hans brud, medan hans pappa kungen väljer att utse en strykpojke åt sin son. Strykpojken blir Helge, uppfostrad av en skarprättare. De två nya människorna i kung Arvids liv kommer att förändra allt.

Normalt brukar jag ha ganska svårt för böcker som utspelar sig på medeltiden, förmodligen eftersom jag associerar det till klassisk fantasy som jag för länge sedan tröttnat på. Men I klockornas tid är annorlunda, här finns inga konkreta magiska inslag, utan det övernaturliga ligger som en lätt fernissa över berättelsen utan att göra några anspråk på handlingen. Istället blir tiden en kuliss som ger boken en sagolik och mystisk känsla, och den tjänar på många sätt som kontrast mot den väldigt modernt tänkande Arvid.

Arvid är bokens egentliga huvudperson, och jag finner honom otroligt intressant. Han är en av de mest komplexa, olyckligaste och sorgligaste karaktärerna jag någonsin läst om. Han är helt upptagen i grubblerier, i filosofiska tankar som jagar honom runt, runt samtidigt som omvärlden sätter en press på honom att vara mer än människa. Han är upptagen av sin vilja att förstå människorna, som själva bara letar efter en ledare att vända sig till.

När jag läser andras recensioner av boken blir jag konfunderad över att de kallar den platt och tråkig. Jag läser den som en bok med ett oerhört djup och enorm känsla, en bok som vill utforska utanförskap och konsekvenserna som för högt ställda förväntningar kan ha på en människa. Men samtidigt tror jag att jag kanske förstår varför den kan uppfattas som händelselös - särskilt när man valt att klassa den som en ungdomsroman där man förväntar sig att handlingen ska vara spännande och fartfylld. För på ytan händer det inte så mycket i I klockornas tid. Det finns inga strider eller tydliga uppgörelser. Istället ligger allting under ytan och handlingen äger rum inuti karaktärerna, ofta halvt dold för läsaren. Det är en bok som kräver att man tänker efter medan man läser, och den känns djup och ibland oåtkomlig också för mig som är van läsare av både ungdoms- och vuxenlitteratur.

På biblioteket där jag jobbade förut gallrade man till min fasa ut massor av Maria Gripe, men när jag läser I klockornas tid inser jag att det är förståeligt. Språket är inte längre är gångbart hos en ung publik, det finns många ord och uttryck som är hyfsat svåra också för mig. Men det är ett vackert språk som drar i mina hjärtsträngar, som är precis så sällsamt och precis så gammalmodigt att det blir oerhört vackert och bildrikt. Det enda jag ser som negativt med hur boken är skriven är att jag ibland har svårt för att förstå vem som säger vad i dialogerna, vilket skapar lite förvirring ibland.

Det är en kort bok som inte tar lång tid att läsa, och även om den är lite förutsägbar så har jag aldrig läst något som liknar den förut. Mina tankar går ibland till Drakens ögon av Stephen King, men det här är ändå något fundamentalt annorlunda som känns unikt och speciellt. Det är en bok om personlig frihet, om en ung människas försök att hantera livet, döden och ett ansvar som han aldrig velat ha men som alla förväntar sig att han ska bära med enkelhet och tacksamhet. Själv tycker jag att det är en smått fantastisk liten bok, och jag rekommenderar den varmt - men kanske framförallt till vuxna läsare.

"I klockornas tid", 1965