Recension: Glastunneln av Maria Gripe

Jag fick lite dille på Maria Gripe igen, efter att ha läst I klockornas tid för någon vecka sedan. Jag bestämde mig för att jag måste läsa mer av henne - men kanske borde jag hålla mig till böckerna hon skrivit för ungdomar och inte de som är för barn, för jag märker verkligen hur mycket mer jag får ut av läsningen av till exempel Glastunneln än vad jag fick ut av Pappa Pellerins dotter. Fast jag tänker ändå ge de barnböcker jag har en chans, när jag nu har dem i hyllan och allt.

Hur som helst. Glastunneln handlar om en fjortonårig pojke som alltid fått höra att han är väldigt lik sin morfar, som dog långt innan han själv fick en chans att lära känna honom. Till slut är det som om han är sin morfar, som om han aldrig fått ha en egen identitet - till och med hans namn har varit morfaderns förut. Han blir så kvävd av bristen på ett eget jag att han tar beslutet att försvinna. Han går hemifrån och går inte tillbaka. Istället tar han tåget till Stockholm, där han börjar gå omkring och leta efter något - sig själv och en egen identitet. Han döper om sig, ändrar sin ålder och försöker helt enkelt hitta ett annat jag. Hela tiden slåss han mot den döde morfadern som hänger över honom som en skugga. Men så träffar han också många människor som blir viktiga - den snälle Arne, den jättelika Bosse som inte rår på sin egen kroppshydda, den filosofiske Luffarn och den kanske allra viktigaste - Elna Terese.

På många sätt uppfattar jag Glastunneln som en bok i samma anda som Räddaren i nöden, Svält, På väg och en hel massa andra böcker. Den kvalar in som en av alla dessa romaner om en ung man som vandrar omkring och måste finna sig själv. Det finns en uppsjö av dem när man bara upptäckt dem, och även om jag kan bli lite trött på att det är ett så återkommande och typiskt manligt tema, så gillar jag den här boken. Den fängslar mig inte på samma sätt som Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia eller I klockornas tid, kanske för att den saknar det mer mystiska och svagt övernaturliga som är det jag börjat förknippa Maria Gripe med. Visst finns det en liten hint åt det ödesbestämda också i Glastunneln, men den är mycket mer en realistisk roman, byggd till störst del på huvudpersonens tankar och inte så mycket på en yttre handling.

Det som också gör boken så annorlunda från det andra jag läst av Gripe är att Glastunneln är skriven i jagform, och hela berättelsen filtreras genom huvudpersonens tankar, personlighet och uttryckssätt. Det vittnar om vilken fantastisk författare Maria Gripe var, eftersom karaktärens röst är så oerhört stark, och så totalt annorlunda från berättarrösten i till exempel I klockornas tid. Men det som får det att falla lite är hur väldigt daterad den ibland är. Boken gavs ut första gången 1969 och det finns mycket i huvudpersonens sätt att uttrycka sig som känns väldigt gammalmodigt. Men det ställe där man verkligen inser hur gammal boken är, är faktiskt inte kopplat till ett uttryck eller ordval utan till en sak - i början av boken finns det en karaktär som håller i en kobra. Min första tanke; en orm? Sedan slog det mig - telefonen. För en ungdomsbok är det ganska ödesdigert att den där kobran är med. Fast ungdomsbok och ungdomsbok - Glastunneln är en väldigt vuxen roman.

I likhet med I klockornas tid är nämligen Glastunneln oerhört filosofisk, och betydligt svårare att ta till sig än vad man skulle vänta av en bok man plockat från tonårsavdelningen. De djupa, filosofiska funderingarna om tillhörighet, frihet och identitet dominerar verkligen den här boken.

Men sitt ganska tunga och komplicerade tema till trots så saknar inte den här boken humor. Ofta är den väldigt rolig och på gränsen till bisarr - huvudpersonens egna resonemang är ibland kul, men framförallt är det de färgstarka birollskaraktärerna som får mig att skratta. Den store Bosse som älskar sin grävling - eller är det en sork? - som han döpt till Fule, och som bara pratar i skrönor. Eller Luffarn som inte klarar av att vara nykter och som inte alls fungerar på land, bara på sjön eller ute på isen. Där förvandlas han istället till en vis man med svar på allt. Det är roliga men också smått sällsamma karaktärer - då särskilt Elna Terese.

Glastunneln är kort sagt en väldigt vuxen ungdomsroman som innehåller mycket som man inte med en gång skulle koppla ihop med en ungdomsbok, och både språket och de teman som den är byggd på är väldigt stora och "vuxna". Ibland är den rentav svårläst på grund av hur mycket tankeverksamhet den kräver, hur mycket djupdykning som man måste ge sig hän åt. Men det är ju just det som gör den så bra, och så speciell. Tyvärr är den också daterad, vilket inte riktigt är till bokens fördel. Dessutom upplever jag den som en ganska långsam och liksom introvert bok. Men jag tipsar gärna om den, även om jag nog föredrar Maria Gripes andra verk.

"Glastunneln", 1969