Recension: Maurice av E.M. Forster

I likhet med Giovannis rum som jag recenserade för ett par veckor sedan, så är också Maurice en riktig klassiker när det kommer till homosexualitet i litteraturen. Den var klar redan 1914, men E.M. Forster ville inte att den skulle publiceras förrän efter hans död - han visste att den var alltför kontroversiell för sin tid. Istället kom Maurice ut 1971, och för första gången på svenska först nu, hundra år efter att den skrevs klart. Det finns en oerhörd sorg i detta, och självaste dedikationen i den här romanen får bröstet att värka. Den lyder: Tillägnas ett lyckligare år.

De fyra orden kan nästan läsas som romanens kärna. Med Maurice ville Forster ge ett lyckligt slut till dem som inte kunde få ett - åtminstone i en roman skulle två män kunna leva lyckliga i resten av sina liv. Om inte där, så var annars? Forster beskriver i sin avslutande kommentar från 1960 hur han ville att Maurice skulle vara en optimistisk bok, men ändå är det svårt att se den som en ljus berättelse. Den är tvärtom oerhört vemodig.

Vi får genom bokens fyra delar följa den unge Maurice Hall, en till ytan sett lycklig ung man med alla förutsättningar - han kommer från en överklassfamilj, har läst vid Cambridge och har ett välbetalt arbete inom sin pappas firma. Men genom hela hans liv finns det någonting som skaver, någonting som gör att Maurice inte verkar kunna rätta sig till det övriga samhället - Maurice är homosexuell. De hemlighetsfulla relationerna, läggningen som inte passar ihop med de kristna värderingarna eller samhällets normer - det påverkar Maurices hela liv.

Eftersom Maurice utspelar sig på 1910-talet finns det väldigt mycket i den som känns otroligt främmande. Det är inte bara synen på homosexualitet - den hade jag förväntat mig - utan massor av små detaljer och händelser som är så föråldrade att det blir svårt att relatera till dem. Det finns så många sociala regler kring den brittiska överklassen, så mycket dialog som är stel och svårtillgänglig. När jag började läsa boken trodde jag att detta skulle göra den dryg och svårläst, men faktum är att ju mer jag läser, desto mer börjar jag intressera mig för alla de sociala koderna som ger en inblick i en tid som är sedan länge förbi. Ibland är det rentav komiskt, som när Maurice vaknar mitt i natten och dramatiskt vrålar "O, min Gud, jag har ingen!". Många sådana episoder finns, som känns teatraliska och överdrivna, särskilt i dialogen som kan bli lite förvirrande ibland. Vissa saker förstår man inte varför huvudpersonerna tar så hårt på, eller lätt på, och det skapar en distans till dem som kan bli ganska svår ibland.

Ändå gillar jag den här boken. Jag var rädd att jag skulle behöva tvinga mig igenom det lite träiga språkbruket och den föråldrade handlingen, men jag tycker att det är en otroligt intressant bok att läsa och jag har tagit mig igenom den på betydligt kortare tid än vad jag förväntat mig. Nej, den är inte spännande eller nervkittlande, men handlingen har ett driv som för boken och läsaren framåt. Språket är tungt, ålderdomligt och ibland svårbegripligt, men det är också vackert, tryggt och slående. Jag tycker om att befinna mig i boken, hos karaktärerna som är komplexa, om än ibland överdramatiska, och jag tycker att miljöerna och samhället är både skrämmande och intressant på grund av hur annorlunda det är mot min egen vardag. Men framför allt tror jag att det som driver den här boken och som gör den till någonting jag tycker om är dess känsla. Den genomsyras av en önskan om en bättre värld, en längtan efter kärlek, närhet och acceptans, men också av en sorg och en förbittrad övertygelse om att detta aldrig kommer hända. Bokens vemod, Maurices stora ensamhet, bokens intention att ge sina huvudkaraktärer den lycka som bara fanns att finna i fiktionen - allt detta berör mig och genomsyrar språkbruket, handlingen och dialogen.

Maurice påminner mig faktiskt om en bok som är förlagd till liknande miljöer och samhällsklass, om än något senare; nämligen En förlorad värld (Brideshead Revisited) av Evelyn Waugh. Men medan det homoerotiska ligger mer som undertoner i Brideshead, så är det i Maurice väldigt framträdande och beskrivet utan att det finns någon som helst tvekan om vad det handlar om. Här kan man hitta rena kärleksscener mellan män, och jag kan bara föreställa mig vilket mod det måste ha krävts för att skriva den, även om den inte blev publicerad under författarens livstid. Bokens huvudperson vet inte ens att begreppet homosexualitet existerar, istället söker han hjälp för att han är en "sedeslös usling av Oscar Wildes sort". Hans ensamhet och skräck för att bli påkommen är så påtaglig att det är plågsamt.

Mer än något annat blir jag tacksam när jag läser Maurice - tacksam över att jag lever i en tid som är mer accepterande och mer tolerant. Men samtidigt är det med stor sorg som jag inser hur många människor som levt likt Maurice i ensamhet och hemlighet, övertygade om sin egen uselhet och som aldrig fick se hans lyckliga slut - eller ens läsa om det.

"Maurice", 1971