Men på något vis har jag lyckats missa Giovannis rum, som jag blev tipsad om på en bokcirkel - och jag förstod direkt att detta var en bok jag måste läsa. Den handlar om David, en ung amerikansk man som bosatt sig i Paris. Han har bett sin flickvän att gifta sig med honom, och hon har rest till Spanien för att tänka över sitt svar. Medan hon är borta stiftar David bekantskap med den unge, vackre italienaren Giovanni. De två inleder en desperat och lidelsefull kärleksrelation och David flyttar in i det lilla rum där Giovanni bor. Men när Davids fästmö så småningom återvänder till Paris med sitt svar ställs allting på sin spets.
Det man måste minnas med den här boken är att den gavs ut redan 1956 och då var väldigt kontroversiell och frispråkig. Den räknas som en väldigt viktig bok inom HBTQ-kretsar för sitt sätt att beskriva homosexuella eller bisexuella relationer på ett komplext och mångfacetterat vis. Det förstår jag verkligen när jag läser, även om man kanske ibland kan uppfatta boken som något tillbakahållen med dagens mått mätt. Men det är ändå en kontroversiell och historiskt viktig roman, och detta bör man ha i bakhuvudet när man läser den.
Inte för att det är en dålig roman utan sin historiska kontext - faktum är att jag finner språket i den enormt tilldragande och intressant. Det finns ett driv och en intensitet i sättet den är skriven på som gör att språket flyter fram snabbt och obehindrat. Det finns också en oerhörd bitterhet och ett mörker som genomlyser romanen men som samtidigt ger den en väldigt speciell och unik ton. Många gånger fastnar jag vid snygga formuleringar och skickligt skrivna stycken. Dock finns det en hel del franska fraser som jag kan bli lite lätt irriterad över, eftersom jag inte kan franska. Att förstå dem är inte helt nödvändigt, men jag känner ändå att det är lite frustrerande.
Själva handlingen i boken är stark i sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att den på sina ställen är lite klumpigt utförd. Emellanåt drunknar berättelsen i alla de allvarliga teman som den vill vara en del av, för det räcker inte bara med de homosexuella relationerna. Boken vill också utforska den amerikanska drömmen, den amerikanska identiteten och dess begränsningar utomlands, kulturskillnader och skuldkänslors påverkan. Det bidrar naturligtvis till den komplexitet som är viktig för romanen, men jag kan ibland inte låta bli att känna att boken blir lite rörig och ofokuserad, särskilt eftersom den berättas i ett ganska högt tempo. Jag hade hellre sett att den var tätare uppbyggd kring sina karaktärer.
På tal om karaktärer; jag har genom hela boken ganska svårt att få grepp om dem, trots att de är relativt få och trots att boken är skriven i jagform. Också de drunknar lite i alla teman och de långa, ganska tveksamma monologer de ibland häver ur sig, samt i all den bitterhet, cynism och ilskna förvirring som liksom väller ut över sidorna. Det är som om de finns dolda bakom texten, halvt otillgängliga och svårflirtade. Det är synd, för jag har liksom hela tiden känslan av att jag skulle tycka de var intressanta om jag bara fick mer tid på mig att lära känna dem. På grund av detta upplever jag aldrig riktigt någon sympati för någon av dem, och det känns alltid som om det finns en stor distans mellan mig och personerna det är meningen att jag ska bry mig om.
Men trots det är det en bok som jag tog mig igenom betydligt fortare än jag förväntat mig, som fångade mig med sin enkla, tragiska handling, sitt rättframma och flytande språk och framför allt alla de mästerligt formulerade meningarna som jag fastnar för. Den känns trots sin ålder fortfarande som en viktig och angelägen roman som går utmärkt att läsa både för den som är intresserad av homosexualitet ur ett historiskt och litterärt perspektiv, som för den som bara tycker att själva handlingen låter spännande.
"Giovanni's Room", 1956
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar