Veckans recension: Gökboet av Ken Kesey

Det finns redan en recension av den här boken, eftersom det här är andra gången jag läser den. Jag plockade ner den ur hyllan härom veckan, och utan att riktigt ha planer på det hade jag börjat läsa om den. Det var inte utan viss bävan; det här är en av mina favoritböcker som tog mig med storm när jag läste den för första gången för något år sedan. Jag minns hur glatt överraskad jag var och hur den trollband mig, och därför oroade jag mig lite för att jag skulle tycka den var sämre den här gången.

Men jag oroade mig i onödan. En måttstock för en bra bok är just att den går att läsa flera gånger utan att kännas sämre på något vis, och Gökboet är definitivt en av dem. Berättelsen som utspelar sig på ett mentalsjukhus någon gång under 50-talet slår mig återigen som helt lysande. På denna avdelning för mentalpatienter befinner sig en grupp män, totalt kuvade och underkastade den sköterska som de kallar för Stora Syster. Hon styr avdelningen med järnhand och på ett sätt som är svårt för de intagna att sätta fingret på. Hon ingjuter rädsla i dem genom sina minsta handlingar och njuter av den makt hon har över dem. Så kommer McMurphy dit. Han klampar in genom dörren, otämjd, vild och oberäknelig, med sitt röda hår, höga skratt och fräcka historier. Han är som en frisk vind som blåser liv i en revolution. Det dröjer inte länge förrän han ligger i en hård maktkamp med Stora Syster – en kamp som handlar om de intagnas liv.

Gökboet är för mig en av de där få romanerna man har turen att läsa som man tycker närmar sig perfektion. Allting i den knyts samman, från titeln till alla de röda trådar som spinner sig igenom sidorna. Jag älskar verkligen den här boken. Jag älskar den för att den är så snyggt uppbyggd, med den store, förmodat dövstumme halvindianen Bromden som berättaren i sin fluga-på-väggen-roll, den karismatiske och skojfriske McMurphy som alltför sent upptäcker att han blivit en motvillig hjälte och martyr, den otäckt okänsliga syster Ratched, och alla de små birollskaraktärerna som skänker boken färg och variation. Språket i sig är kanske inte det mest fantastiska jag läst, men det finns en uppfinningsrikedom i det som man kan avundas, med många påhittade ord och uttryck som Bromden beskriver sin omgivning med och som stärker känslan av att man befinner sig på ett mentalsjukhus. Hans berättarperspektiv är smart upplagt och tillåter läsaren att se den förändring McMurphy för med sig, och dessutom är det ett kreativt sätt att skildra hallucinationer och tvångstankar. Jag hade faktiskt glömt vilka absurda föreställningar som finns skildrade i boken, och ibland tycker jag att det blir lite väl mycket att läsa om all dimma och teknikprylar och små män som Bromden ser. Men det är samtidigt ett smart drag av författaren eftersom de försvinner alltmer när vår berättare blir befriad från Stora Systers välde och vaknar upp, både bokstavligt och bildligt.

Jag tror också att jag uppfattat mer av bokens samhällskritiska sida den här gången, hur bokens budskap blir vikten av fritt tänkande och frihet, och en kritik mot en kontrollerande överhet som illustreras med Stora Syster och hennes prydliga avdelning. Många av de mer subtila beskrivningarna av patienterna går också fram bättre vid denna andra omläsning; jag är till exempel inte helt säker på att jag förstod sist att en av de intagna är där för att han är homosexuell – något som känns kontroversiellt för mig men som förmodligen var helt i takt med tidsandan då boken publicerades 1962. På tal om kontroversiella ämnen; kvinnosynen i boken är inte direkt att hurra för. Jag försöker mest tänka på att boken har en del år på nacken vid det här laget, men det sticker ändå i ögonen när den enda kvinnan i en större roll – Stora Syster – beskrivs som ett genuint ondskefullt kvinnomonster som är ute efter att kastrera männen. Dessutom beskriver boken de färgade arbetarna där som djävlar från helvetet, och det hela blir ganska misogynt och rasistiskt.

Om man kan förbise den unkna synen på kvinnor och färgade – vilket jag valt att försöka göra eftersom boken ändå är femtio år gammal – så är Gökboet ändå en fantastisk, fantastisk roman. Den är spännande och rolig och sorglig – jag skrattar högt flera gånger och är på väg att gråta på andra. Den är skriven med ett stort driv som lyser igenom romanen, en lekfullhet i både språk och dialog som gör boken lättläst trots sitt tunga ämne. Den handlar inte bara om att skapa sin egen frihet utan också om mod och om att ingjuta mod i andra, även när man inte har så mycket kvar själv. I sin vilja att visa och berätta om friheten och faran i den frivilliga fångenskapen lyckas Gökboet vara underhållande, varnande och fruktansvärd, samtidigt som den snuddar vid någonting djupt mänskligt som slår mig mitt i solar plexus.

Nej, den här boken gjorde mig inte besviken vid andra läsningen; tvärtom var det ett kärt återseende som jag garanterat kommer att återvända till.

”One Flew Over the Cuckoo's Nest”, 1962

Att bli recenserad

Fick en fin överraskning idag när jag satt och letade jobb - jag snubblade över en recension av boken jag själv varit delaktig i. Det är antologin som vi på Gotlands skrivarlinje gjorde tillsammans, med titeln Förtydliganden.

Nu har den blivit recenserad av Stefan Whilde på Tidningen Kulturen. Och en fin recension på det. Undertecknad har till och med fått ett eget omnämnande! Det lyser sannerligen upp dagens jobbsökande en hel del.

Introduktioner

Medan jag letade dedikationer i bokhyllan hittade jag flera saker jag inte var beredd på. Det var texter som föregår böckerna, men inte dedikationer. Snarare varningar, sammanfattande citat och beskrivningar av författarna. Fåordiga introduktioner, kan man kanske säga. Titta här:

Den här är från Min hund Rex av Arthur Holman. Det var mitt första möte med Kipling och ett citat som följt med mig sedan jag läste det.

Ur På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque, om första världskriget. En fantastisk, fantastisk roman.

Från Walden av Henry David Throeau, om att fly civilisationen.

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain. Man måste älska Twain.

 Att ha citat från andra författare eller låtar är ganska vanligt, och egentligen ingenting uppseendeväckande. Ändå kan jag inte låta bli att le lite extra åt den här, ur Stephen Kings novellsamling Den förskräckliga apan och andra berättelser.

Det här är också King, från Different Seasons (Sommardåd och Vinterverk på svenska) Jag tycker om den eftersom den sammanfattar vad vi fick lära oss på skrivarlinjen; att texten är en produkt som måste försöka läsas skild från författaren.

Ännu mer King, den här gången från hans handbok i att skriva, Att skriva - en hantverkares memoarer.

Och slutligen ett fint litet citat tillagd av någon annan än Michael Ende, som skrivit Momo eller kampen om tiden, en annan av mina favoritböcker.

Veckans recension: Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger

För några år sedan läste jag en bok av Audrey Niffenegger som heter Tidsresenärens hustru; en roman som jag tyckte var fängslande, välskriven och faktiskt fantastiskt bra. Eftersom jag tyckte så bra om den boken tänkte jag att jag skulle ge Niffenegger ännu en chans i Själens osaliga längtan.

När Elspeth Noblin dör testamenterar hon sin lägenhet och nästan alla sina ägodelar till sina två systerdöttrar, ett par identiska tvillingflickor som hon aldrig ens träffat. Tvillingarna Julia och Valentina, i början på tjugoåren och i väntan på att livet ska börja, packar sina väskor och flyttar från Chicago till London, in i sin mosters stora lägenhet alldeles intill Highgate-kyrkogården. Väl där stiftar de bekantskap med sina båda grannar; Martin som bor ovanför dem och vars tvångstankar inte tillåtit honom att lämna sin lägenhet på flera år, och Robert, grannen under dem som verkar ha haft en kärleksrelation med deras nu döda moster. Dock lägger de snabbt märke till att det verkar finnas en tredje närvaro i deras nya hem. De inser att trots att deras moster är död, verkar hon finnas kvar i lägenheten, och hon vill väldigt gärna ha kontakt med dem...

Liksom Tidsresenärens hustru den här boken är onekligen väldigt, väldigt välskriven. Karaktärerna är mänskliga och relaterbara, miljöerna fantastiskt beskrivna och språket närapå felfritt. Niffenegger har en stil och ett språkbruk som jag verkligen faller för, och blandar det övernaturliga med det verkliga på ett sätt som jag tycker är känsligt och vackert. Själens osaliga längtan kommer för mig som en fantastisk sträckläsningsroman efter en tids lästorka där jag inte kunnat koncentrera mig på någon bok alls, utan påbörjat flera stycken för att snabbt lägga undan dem igen. Att läsa den här romanen som ändå är på nästan 450 sidor har varit skönt, roligt och engagerande.

Dock finns det en del saker med boken som irriterar mig, trots att både berättelsen, språket och många av de teman som boken bygger på intresserar mig mycket. Till exempel händer det att texten växlar i perspektiv mitt i kapitlen. Boken har ett ganska omfattande persongalleri och läsaren växlar mycket mellan deras olika vinklar och synpunkter, och ibland kan hoppen bli förvirrande och tvinga läsaren att gå tillbaka ett par rader för hänga med ordentligt. Det är irriterande i en bok som annars flyter på så totalt otvunget. Dessutom finns det en så kallad mörk familjehemlighet som jag gissat mig till redan i början av boken – och jag hade rätt, visar det sig, vilket är lite förutsägbart och tråkigt.

Dessa saker hade jag dock kunnat leva med. Det som drar ner hela mitt betyg på romanen är framåt slutet, då upplösningen närmar sig och jag som läsare plötsligt inser att jag inte riktigt längre förstår varför karaktärerna gör som de gör. Plötsligt tycker jag att deras beslut och motiv till sina handlingar inte riktigt stämmer överens med den bild av dem som jag har. Utan att förstöra för mycket för den som vill läsa boken, så kan jag ta exemplet med Valentina. Genom hela boken görs det klart att hon tycker att hennes tvillingsyster Julia bestämmer över henne för mycket, något som har stor betydelse för handlingen och karaktärernas utveckling. Dock förstår jag aldrig vad det är som driver henne till så drastiska åtgärder som hon faktiskt tar vid, och ofta framåt bokens slut upplever jag att jag missat något i karaktärsbeskrivningen – Julia är ju inte så hemsk som Valentina framhäver, till exempel, och jag finner det svårt att tro på att Valentinas känsla av att vara kvävd är så stor att hon skulle göra det hon gör. Jag tror att författaren kanske fastnat i att försöka ge varje karaktär både bra och dåliga drag, och gjort dem nästan för mångfacetterade, så att jag faktiskt har svårt att se någon av dem som elak eller galen, vilket jag skulle behöva tro för att förstå deras handlingar.

Hur som helst är Själens osaliga längtan ändå en bra bok. Den har ett vackert, flytande språk som passar berättelsen väldigt bra, och har många bitar och karaktärer som författaren ändå lyckas passa ihop väldigt bra. Den lyckas bolla många teman och frågor på ett skickligt sätt; tvillingskap, familjerelationer, kärleksrelationer, ett sökande efter en egen identitet och också stora frågor om livet och döden, och inte minst livet efter döden. Boken skapar tydliga bilder i mitt huvud när jag läser och även om jag framåt slutet blir lite förvirrad och besviken så är det ändå en läsvärd bok med ett par twistar som inte går av för hackor.

”Her Fearful Symmetry”, 2009

Ny film från J.K. Rowling (!)

J.K. Rowling ska skriva manus till en ny filmserie som baseras på Fantastic Beasts and Where to Find Them! Men nu får alla ta det lilla lugna, för oavsett hur glädjande det här är så betyder det inte ett återseende av pojken med ärret. Som Rowling själv skriver så kommer filmerna varken vara en föregångare eller uppföljare till Harry Potter, utan bara en "förlängning av trollkarlsvärlden". Berättelsen, med Newt Scamander i huvudrollen, kommer utspela sig i New York, 70 år innan Harrys historia tar sin början.

Hela tillkännagivandet går att läsa på J.K. Rowlings facebook-sida, på hennes hemsida  och säkert på flera tumblr-bloggar också (det var så jag hittade det).

Så här ser de två utgåvorna av Fantastic Beasts ut. Jag äger den längst till vänster, och som de flesta säkert vet så är det ingen roman, utan en av de böcker som Harry och hans fellow klasskamrater på Hogwarts använder i sin undervisning. Boken är alltså utformad som en fackbok och den är väldigt underhållande, inte minst för att den innehåller klotter som om det är Harrys eget exemplar av boken. Newt Scamander är "författaren". En liknande fackbok om Quidditch finns, med titeln Quidditch Through the Ages.

Mardrömmar och ruskvädersvänner - dedikationer, del 4

 Efter ännu mer jagande i bokhyllan har jag hittat fler minnesvärda dedikationer att dela med mig av. Jag har tidigare gjort del 1, del 2 och del 3, och nu tycker jag det är dags för fjärde och kanske sista delen.

Jag är ganska förälskad i J.K. Rowlings dedikationer i Harry Potter-serien, och det här är den första, från Harry Potter and the Philosopher's Stone.

Frost av Maggie Stiefvater.

 Skräckromanen Flickan från ingenstans.

Harry Potter and the Chamber of Secrets är dedikerad till ägaren av den riktiga Ford Anglian som spelar en stor roll i den här boken.

Dedikationen i Kärlekens historia av Nicole Krauss är speciell eftersom den innehåller foton. Boken i sig kopplar tillbaka till andra världskriget. Jonathan är Nicole Krauss man - och författaren till boken Extremely Loud and Incredibly Close.

Mer Harry Potter - den här gången från Harry Potter and the Goblet of Fire.

Och till sist, den dedikation som är min absoluta favorit. Jag minns fortfarande första gången jag läste den och hur jag nästan grät. Från Harry Potter and the Deathly Hallows, så klart.

Harry Potter fashion

På http://www.wickedclothes.com/ hittade jag precis fler saker jag önskar mig. Listan tar ju aldrig slut!

Veckans recension: Trollkarlens hatt av Tove Jansson

Trollkarlens hatt är andra boken i böckerna om Mumintrollet och hans stora familj, näst efter Kometen kommer. När boken börjar är det vår i Mumindalen, och Mumintrollets familj har just vaknat upp från vinterns ide. Både de och dalen är fulla av nyvaket liv. I den spirande vårgrönskan hittar Mumintrollet och hans vänner en svart, hög hatt. Snart märker de att allt som hamnar i hatten förvandlas till något annat, och hatten spelar en avgörande roll för hur sommaren i dalen kommer att utvecklas, med många äventyr, lekar och farligheter.

Trollkarlens hatt slår mig som betydligt ljusare och barnvänligare än Kometen kommer, som fokuserade mycket på den skrämmande obetydligheten och den stora, mörka tomma världsrymden. Här hamnar läsaren istället i en riktig sommarbok med massor av upptåg och äventyr som centreras kring Mumindalen och Mumintrollets familj och vänner. Det är magi, åskväder, skattjakter och mystiska sägner. Det känns verkligen som om man börjat lära känna det stora persongalleriet och också som om författarinnan själv har hittat en ton och en säkerhet som inte funnits i den föregående boken. Det finns bland annat en mer självsäker berättarroll som kommer fram genom fotnoter och små kommentarer.

Genom att alla karaktärerna ofta är närvarande bygger man också fort upp en känsla för dem som jag inte riktigt haft innan; förutom Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken får man nu lära känna Muminmamman och Muminpappan bättre, samt Bisamråttan, Hemulen, Snorkfröken och Snorken. De är alla utpräglade och välutvecklade karaktärer som berättelsen kan falla tillbaka på. Som vanligt tror jag att detta med väl bearbetade karaktärer är själva grunden för att driva en berättelse framåt utan att det blir konstlat.

Som vanligt finns det också ett mörker i Trollkarlens hatt. Det är visserligen inte så framträdande som i Kometen kommer eller Småtrollen och den stora översvämningen, men det finns ändå där och det blandas med de glada och ljusa händelserna på ett sätt som håller vågskålarna på en jämn höjd. Det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom mörkret och ondskan känns nödvändig för det ljusa och det vackra i Muminböckerna. Till exempel introduceras Mårran, en varelse som inte gör något längre besök men som ändå är mästerligt beskriven så att man som läsare känner hur farlig hon är utan att hon behöver göra någonting.

Boken är på ett sätt klassisk i ett sagostuk med sina upptåg och sinäventyrsskänsla, men det finns en särskild Muminstämning som jag börjat känna igen och uppskatta, en melankoli som ger en sällsam ton åt berättelsen, förstärkt av de detaljerade och ofta mörka bilderna. Dess originalitet med egna påhittade karaktärer med särpräglade utseenden och egna miljöer gör också de här böckerna tidlösa, vilket naturligtvis är till deras stora fördel.

Boken liksom dess illustrationer är ljus, eller åtminstone ljusare än de böcker i serien som jag hittills bekantat mig med, men balanserar alltid på gränsen till något mörkt och farligt. Och detta är egentligen den tjusning som jag först nu börjat förstå. Hur har jag kunnat missa det här, är väl egentligen den konstanta tanken hos mig medan jag läser.

Nästa bok i serien heter Muminpappans memoarer och står redan och väntar i hyllan.

”Trollkarlens hatt”, 1948

Ännu mer prylar

Det här är första gången jag blir sur över att jag inte har en iPhone 5. För om jag hade det, så hade jag kunnat ha det här skalet.

För er som faktiskt har en iPhone 5, så kan ni köpa det här skalet (eller A Clockwork Orange, Romeo & Juliet, Alice i Underlandet eller varför inte 1984) här.

Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Äntligen, äntligen, äntligen. Och samtidigt nej, nej, nej. För jag vill ju inte att serien ska ta slut, och ändå vill jag läsa vidare. Under en enda lång sömnlös natt läste jag ut den här romanen, som ändå går på nästan 300 sidor. Det är den avslutande delen och det märks. Precis som de andra har Döden ett allvetande berättarperspektiv som tillåter läsaren att växla inte bara mellan karaktärer och platser, utan också i tid. Dock är det inte lika mycket fokus på Rasmus och Benjamins uppväxter den här gången, utan mer på de rent dokumentära händelserna kring homosexuellas rättigheter och hiv-virusets historia.

I förra boken var jag lite irriterad på att det fanns så lite av Benjamin och Rasmus, som ändå är de två karaktärerna som känns som bokens huvudfokus och kring vilka berättelsen kretsar. I andra delen, Sjukdomen, handlade det dock väldigt mycket om karaktären Reine, dennes uppväxt och liv, och i Döden finns det stort fokus på Lars-Åke, som figurerat som en sidokaraktär men som nu tar upp väldigt mycket plats. Och det är inte så att det är ointressant eller dåligt skrivet, men jag är helt enkelt mer intresserad av Rasmus och Benjamin och jag vill hela tiden att boken ska återvända till dem eller åtminstone till de karaktärer som har mer med dem att göra. Förutom Lars-Åke handlar boken mycket om Bengt, även han en sekundär karaktär som jag visst intresserar mig för och sympatiserar med, men igen – jag är mer intresserad av Rasmus och Benjamin, jag vill hela tiden återvända till dem och deras liv.

Att jag sett tv-serien är naturligtvis lite handikappande då en del av texten återfinns i serien nästan ordagrant i repliker, och det ekar märkligt hos mig när jag känner igen så mycket från skådespelarna. Men det är ju när allt kommer omkring inte bokens fel, men ändå något som påverkat min läsning en aning negativt, och det är synd. Det bevisar bara att man ska försöka hålla sig till regeln att läsa boken först och se filmen sen. De scener som ger mig allra mest i boken är faktiskt de som inte fanns i serien och som gör boken desto mer levande och djupare.

När det kommer till språket vibrerar orden av känsla, det är kraftfullt och slående, precis som i de föregående böckerna. Många av meningarna slår läsaren som knytnävsslag och orden är vassa som knivar, exakta och skarpa. Men jag är medveten om att Gardell ständigt balanserar på en mycket smal linje mellan att väcka känslor och bli melodramatisk. Han håller balansen på den linjen mycket väl, men det händer att han gör övertramp. Precis som i de föregående böckerna Kärleken och Sjukdomen märks det hur arg han är i de dokumentära delarna om artiklar, hiv-historia och besvikelsen i att regeringen, sjukhusen och samhället i stort diskriminerar den redan utsatta gruppen av homosexuella. Det finns en stor vrede som är viktigt, men som jag ibland upplever blir en aning tjatig. Det handlar om att läsaren ska tycka synd om de homosexuella, och de smittade, men Gardell missar på något vis att jag som läsare redan tycker det. Jag tycker synd om dem, jag tycker behandlingen av dem var fel, och jag tyckte det redan i den första boken. Jag behöver inte få det budskapet hamrat ner i halsen.

Men jag vet också att böckerna på många sätt syftar till att uppmärksamma de orättvisor som ingen någonsin brytt sig om att ta sig an efter att hiv-hysterin lagt sig. Det handlar om diskriminering av människor som aldrig fått upprättelse, och det handlar om alla de människor som dog medan de fick höra att det var deras eget fel för att de levt som de gjort. Och därför väljer jag som läsare att försöka undvika att reta mig på det tjatiga i boken, eftersom jag förstår att det finns ett större syfte med det. För faktum är ändå att Torka aldrig tårar utan handskar är en trilogi som är ohyggligt viktig eftersom det inte finns några andra böcker som skildrar den här händelsen i Sverige. Det är en berättelse som ingen förut hört och den är viktig.

Dessutom håller de här böckerna extremt hög klass rakt igenom, och det finns ingen som jag inte skulle rekommendera dem till. De är fruktansvärt överjävla bra, och Gardells sätt att inte bara låta de utsatta tala utan också de som tycker illa om, de som ogillar, är rädda och känner sig hotade – det är något jag återigen beundrar. Man gråter och man skrattar och man beundrar och man hatar. Och man är fängslad, från första till sista sidan.

”Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden”, 2013