Veckans recension: Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

Eftersom jag är en dålig bloggare och dessutom senil, så har jag inte bara lyckats glömma bort bloggen och recensionerna i typ två veckor, utan också råkat posta recensionen av Kometen kommer innan jag postade den här, som faktiskt är den första delen i Mumin-serien. Efter en del mental späkning har jag kommit fram till att det bästa sättet att gottgöra mig själv och de få läsare som den här bloggen har är att ta sig tillbaka upp på hästen och posta den här recensionen som om inget hänt. Alltså; Småtrollen och den stora översvämningen, here we go:

Det är inte ofta som jag recenserar korta barnböcker. Inte för att de inte är bra, utan för att jag ofta läser dem så fort att det knappt känns som om jag läst dem över huvud taget, - och ofta har ganska lite att säga om dem eftersom de är så korta. Den här gången gör jag ett undantag för Småtrollen och den stora översvämningen, eftersom den är en del av Muminserien som jag hade tänkt läsa i sin helhet i sommar.

Jag ska erkänna att jag aldrig någonsin känt någon koppling till Mumin. Jag såg aldrig tv-serien som barn, jag läste aldrig böckerna och har över huvud taget ingen relation alls till de stornästa varelserna. Men så läste vi Sent i november, sista boken i serien, under tiden som jag gick skrivarlinjen. Jag blev uppriktigt förvånad över hur bra jag tyckte att boken var, hur den lyckades säga så mycket genom så lite och ha så otroligt stort djup. Den sällsamma och vemodiga stämningen grep tag i mig, och plötsligt förstod jag verkligen fascinationen för Mumintrollen och alla deras vänner i Mumindalen, och jag bestämde mig för att försöka läsa alla böckerna nu i sommar.

Serien består av åtta böcker, den här undantagen. För Småtrollen och den stora översvämningen är egentligen inte en regelrätt Muminbok; den är snarare en prolog till serien. Den är tunnare och känns barnsligare än den enda bok i serien jag läst förut, och dessutom kan man på illustrationerna se att själva karaktärerna inte är helt utvecklade. De är skissartade och osäkra, utan riktig fast form.

Hur som helst handlar den här korta boken på knappt 55 sidor om Mumintrollet, som tillsammans med sin mamma tar sig igenom en rad faror och läskigheter i sin jakt på den försvunna Muminpappan. Dessutom letar de efter en plats de kan bo på, och på vägen träffar de både vänner och fiender.

Småtrollen och den stora översvämningen är en saga, en resa genom ett fantasins landskap där godheten är central men där mörkret ändå lurar alldeles i utkanten och ofta ger berättelsen en nästan obehaglig ton. Hade jag varit yngre när jag läst den här boken hade jag förmodligen varit ganska rädd för den. Som det är nu känner jag mig ganska långt borta från handlingen, eftersom det är så uppenbart att den inte är skriven för någon som är 21. Men jag kan uppskatta den som den prolog jag uppfattar den som. Nu vill jag mest fortsätta i serien och se om kanske också jag kan förälska mig i dessa karaktärer jag gick miste om som barn.

“Småtrollen och den stora översvämningen”, 1945