Veckans recension: Kvinnan i sanden av Kobo Abé

När jag gick skrivarlinjen hade vi vid ett tillfälle ett litteraturseminarium där vi valde böckerna själva. Kvinnan i sanden var en av alla de böcker som presenterades i klassen, och utan tvekan en av de som lät mest intressant. Jag bestämde mig redan då för att prova på den, och nu, flera månader senare, har jag till sist läst den.

Boken handlar om en man, en insektssamlare som är på jakt efter en oupptäckt skalbagge som kan bli uppkallad efter honom. Han har räknat ut att den skalbagge han letar efter måste finnas i ett sandigt område, och beger sig därför till kusten och det vidsträckta sandlandskapet där. Men hans utflykt på några dagar tar en drastisk vändning när han blir tillfångatagen och nedsänkt i en sandgrop. Där bor det en kvinna som spenderar all tid åt att gräva och skotta bort sand från sitt lilla hus. Mannen är fångad i gropen, bara med denna märkliga kvinna som sällskap och runt honom reser sig förrädiska sandväggar, omöjliga att ta sig upp för.

Som man säkert märker på beskrivningen av handlingen så är Kvinnan i sanden en väldigt speciell roman, och jag har aldrig läst någonting förut som riktigt liknar den. Den är japansk, och jag är glad att jag för en gångs skull läser en bok som inte är översatt från engelska. Den enda japanska roman jag läst förut är Haruki Murakamis Kafka på stranden, och även om de två böckerna är väldigt olika och Kvinnan i sanden dessutom är mycket äldre, så kan jag inte låta bli att tycka att de liknar varandra på något sätt. Kanske har det med berättarstilen att göra, eller så kopplar jag helt enkelt ihop de två av anledningen att jag vet att de båda utspelar sig i samma land.

Hur som helst är det uppfriskande med läsning från en annan världsdel som man inte besökt så ofta genom litteraturen. Ordet som jag spontant beskriver boken med är “speciell”, utan att riktigt kunna specificera om detta är bra eller dåligt. Jag känner genom hela läsningen en enormt stor distans till huvudkaraktärerna, som bara omnämns som “mannen” och “kvinnan” - även om mannens namn finns med i boken. Att de nämns på det sättet gör att de känns opersonliga och främmande, men kanske är det också lite av bokens poäng. Handlingen, som utgår från ett låst och klaustrofobiskt scenario, riktar nämligen läsarens blick snarare inåt mannens psyke, och själva sanden som omger de två karaktärerna blir snabbt bokens stora fokus. Det talas ständigt om sandens natur, dess rörlighet och liv, dess potentiella dödlighet, dess ofruktsamhet, föränderlighet och förmåga att förstöra och ta sig in i de minsta skrymslen och vrår och därmed förvandla sandgropen till ett helvete.

Frågan om flykt och om sand och framför allt det eviga grävandet blir snabbt till ett inre problem lika mycket som ett yttre. Evighetsarbetet med att skotta sand blir för läsaren en allegori om människans existens, en modernare version av Sisyfosmyten, om mannen som rullar ett stenblock uppför berget bara för att se det rulla ner igen så fort han kommit till toppen. Det är en intressant bild och den fångar mig som läsare trots att jag ofta känner att boken rör sig för långt bort från mig och blir för abstrakt. Det är egentligen det som jag uppfattar som bokens största svaghet, men jag är också medveten om att alla läsare inte kommer tycka så, och för många kommer det filosofiska dilemmat i romanen säkert att vara totalt mind-blowing. Dock inte för mig, men det betyder inte att jag inte ser bokens storhet, och trots att jag aldrig riktigt fick fäste i den själv skulle jag inte tveka att rekommendera den till andra.

“Suna no Onna”, 1962