Som det visar sig handlar den om Ellen, som är fjorton år gammal och just flyttat in i en ny lägenhet med sin mamma, som är alkoholist. Ellen ska börja i en ny skola, men hon märker snart att stämningen där är hotfull och obehaglig. Brandlarmet startas jämt och ständigt, tjejerna blir tafsade på i korridorerna och lärarna vågar inte längre säga ifrån. Det hela är dömt att urarta, och utan att veta det står Ellen i skottlinjen.
Den här boken är tydlig i sin roll som ungdomsbok men känns ändå ganska otillgänglig på något vis. Språket är enkelt och torftigt, med enstaka instuckna meningar som har en mer poetisk, något klyschig ton och skär sig mot resten. Boken jobbar mycket med gestaltning genom dialog, som jag ofta upplever som hackig, osammanhängande och otrovärdig i sin spretighet. Ofta pratar karaktärerna om saker som inte för berättelsen framåt, som är ointressata för handlingen och som bidrar till att göra bokens personer stereotypiska och trista.
Det boken vill ha fram – och som den poängterar med ett övertydligt varnande efterord – handlar om skolbränder, som förekommer så ofta i boken att slutet på inget sätt är en överraskning. De olika faktorerna som bygger upp till bokens klimax är så tydliga att vägen mot tragedin är överdrivet utstakad.
För Ormfågel är en tragedi och ingenting annat. Tyvärr struntar författaren i att knyta ihop alla de trådar som plockats upp genom bokens gång – Ellens mamma med sina alkoholproblem, till exempel, eller klasskompisen Max som spelar stor roll i Ellens liv. Boken har också många bikaraktärer som det pratas mycket om men som är totalt onödiga för handlingen, till exempel Ellens morfar, Max äldre bror och skolans nya rektor. De är alla karaktärer som känns viktiga men som sedan bara släpps till förmån för olyckliga omständigheter. Faktiskt påminner mig den här boken om ett citat av Stephen King: “En tragedi är en tragedi, och i slutändan är alla tragedier korkade. Ge mig ett val och jag väljer En midsommarnattsdröm över Hamlet varje gång. Vilken dåre som helst med stadiga händer och en fungerande uppsättning lungor kan bygga ett korthus och sedan blåsa ner det.” Precis så är det i den här boken.
När jag läst ut boken lämnas jag kvar med en hopplös känsla av att ha slösat bort min tid. Det här är skrämsellitteratur som känns som om den vill peka ut ett viktigt problem, men som trasslar in sig i en massa onödigheter och övertydligheter på vägen dit. Ingenting av det som händer innan bokens sista sidor är egentligen nödvändigt för någon handlingsutveckling. Ingenting spelar någon roll för berättelsens utgång, och jag förstår inte syftet med all bakgrundshistoria, alla bikaraktärer och bihandlingar som bara släpps vind för våg i slutändan med en liten anmärkning om hur förstörda allas liv är nu.
Det är också synd hur pass otydlig boken är med vad den faktiskt handlar om. Varför heter den Ormfågel? Ordet är viktigt för huvudpersonen Ellen, men jag som läsare får aldrig reda på varför och ordet spelar ingen roll för handlingen heller. Varför har man då valt att kalla boken det? Jag kan tänka mig flera olika sätt man skulle ha kunnat ta sig an scenariot i Ormfågel som skulle ha gynnat handlingen och karaktärerna och inte minst läsaren. För det är egentligen det som gör mig irriterad. Den här boken har potential, och med ett annat upplägg hade den kunnat vara riktigt spännande och bra. Nu är den sabbad av hur splittrad den är, och känslan man har efteråt är ungefär som jag föreställer mig att det skulle kännas om jag tog min mobiltelefon och med flit slängde den i golvet. Det skulle kännas - just det - väldigt onödigt.
”Ormfågel”, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar