I Kometen kommer återser vi Mumintrollet och hans mamma och pappa, samt det lilla djuret som fått namnet Sniff. Det är sommar i Mumindalen och allting är vackert och varmt och vänligt. Sniff har hittat en egen grotta och Mumintrollet dyker efter pärlformade stenar i havet. Men så kommer en storm, och Bisamråttan kommer för att söka skydd i det blå Muminhuset. Han säger att stormen inte är naturlig, att den har något att göra med den svarta världsrymden och den röda komet som närmar sig Mumindalen med sin svans av eld.
Trots att jag läst Sent i november och vet hur bra de här böckerna är, så går det inte att upphöra att förvånas. De är tunna och tryckta med stor stil och det tog mig bara en dag att läsa den här, men trots det, och trots att de är skrivna för en betydligt yngre publik så är Kometen kommer fängslande och otippat bra.
Det som fascinerar mig mest är hur boken har så många olika nivåer – den går att läsa som en äventyrsberättelse rakt upp och ned, om hur Mumintrollet och Sniff är ute på äventyr och träffar olika figurer och tar sig igenom farligheter, men denna barnvänliga yta är en tunn fernissa över ett avgrundsdjupt mörker som ger hela boken en vuxen och svart ton. Det är märkligt, men jag var faktiskt riktigt illa till mods under stora delar av läsningen. Boken tar upp hur svårt det är att vara väldigt väldigt liten när rymden är så stor och mörk, och pekar ut att vi alla är obetydliga när man tänker på hur små vi faktiskt är. Det är fascinerande hur boken kan lyckas vara både lättsam och allvarlig samtidigt på det sättet.
Jag är också glad att jag nu äntligen blivit introducerad till så många av de viktiga karaktärerna. I Kometen kommer träffar läsaren för första gången Snusmumriken, som jag är lite halvt förälskad i, men också Snorkfröken och en mer utvecklad version av Sniff, som bara gick under namnet “det lilla djuret” i Småtrollen och den stora översvämningen. Det känns bra att äntligen vara på väg in i Muminvärlden, och jag är lättad över att jag tyckte så mycket om den här boken. Det bådar gott inför de delar som återstår.
Sammanfattningsvis är jag väldigt förtjust i den här boken och den här serien, som använder sig av de små fantasidjuren för att upptäcka mörkret som snarare finns inuti läsaren själv än i de dramatiska landskapen och farorna som den beskriver. Den är fantastiskt välskriven och har fina karaktärer som jag vill läsa vidare om. Nästa bok i serien heter Trollkarlens hatt och ska läsas så snart som möjligt.
“Kometen kommer”, 1968 (tidigare “Kometjakten”, 1946)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar