Veckans recension: Bränt barn av Stig Dagerman

Min upplaga av Stig Dagermans Bränt barn är en av alla de böcker som jag såg till att ta med mig hem när de gallrades av biblioteket där jag jobbade. Det är en fin bok, men anonym; inbunden i särskild biblioteksbindning av svart skinn och röd plastrygg med ABFs logga inpräntad på framsidan. Under läsningen har jag beundrat boken, eftersom den verkligen är en produkt av ett gediget hantverk – trots sin ålder och trots att den tjänat som biblioteksbok är den intakt och nästan helt utan skavanker, om man inte räknar alla de biblioteksstämplar som finns i den. Det är bara att jämföra med den här tidens böcker som faller i bitar efter andra läsningen.

Men nog om det. Jag inte en aning om vad som väntade mig när jag började läsa Bränt barn. Om Stig Dagerman vet jag väldigt lite, förutom att han tog livet av sig, och att det är han som skrivit novellen Att döda ett barn som man alltid får läsa i skolan (men som ändå aldrig blir dålig, ska tilläggas). Och faktum är att en av de största behållningarna jag upplevt i läsningen av den här boken är att den överraskar mig. Jag hade verkligen inte väntat mig det, men jag kommer hela tiden på mig själv med att förvånas över handlingens utveckling.

Romanen tar sin början på en begravning. Modern i en liten familj har plötsligt gått bort och kvar finns hennes man Knut och hennes nästan vuxne son, Bengt. Hennes död påverkar sonen mycket djupt, och när han dessutom upptäcker att hans pappa har ett förhållande med en annan kvinna blir han rasande. Han bestämmer sig för att hata sin far och hata den nya kvinnan i hans liv. Han ska vara sin mamma trogen. Men massor av förbjudna känslor stiger upp till ytan och under det år som boken utspelar sig kastas Bengt fram och tillbaka mellan sorg och glädje, hat och kärlek, ständigt fångad i sitt eget ursinne.

Jag kan inte låta bli att vara förvånad över hur bra jag tycker att Bränt barn är. Jag tror det beror på att jag sett den som en svensk klassiker, och på att jag ofta blir väldigt besviken på klassiker eftersom jag har för höga förväntningar eller redan vet vad som ska hända. Men eftersom jag inte visste det den här gången, så blev läsupplevelsen så mycket starkare.

Boken har faktiskt alla ingredienser som gör en bra roman; få men välutvecklade karaktärer kring vilka ett intensivt psykologiskt drama kretsar, ett språk som är extremt slående med sin korthuggna men ändå poetiska ton. Jag kommer på mig själv med att finna likheter med Jonas Gardells språk – just det korthuggna som bidrar till att de underliggande känslorna blir så framträdande. Dessutom skriver både Dagerman och Gardell om verklighetstrogna, inte alltid vackra eller goda människor som försöker leva sida vid sida, vilket också kan vara en anledning till att parallellerna till Gardell hela tiden hoppar upp i mitt huvud.

Under läsningen har jag vid flera tillfällen tagit upp min mobil och tagit bilder av rader och stycken som jag vill minnas eller skriva av. Språket och handlingen tillsammans med de klara, nästan rått realistiska detaljerna i miljöerna blir Bränt barn ett stycke riktigt bra litteratur. Det är hat, kärlek, begär, lögner och sorg i en intensiv blandning. Dessutom finns det snygg tematik och undertext, och jag upplever ofta att boken gestaltar psykisk ohälsa i en tid då detta var ännu mindre accepterat än vad det är nu.

Tack vare att boken är så förankrad i det känslomässiga och psykologiska dilemmat så känns den heller aldrig föråldrad. Inte ens språket känns gammalt, även om det är pyntat med de äldre grammatiska reglerna, äldre kommatering och några föråldrade ordval.

Det som går boken emot och som kanske skulle kunna stöta bort en del läsare är väl egentligen den grymhet och cynism som den besitter. Tonen i boken är brutal och gestaltningen av människor pessimistisk och nedslående. Bengts tankar handlar ofta om hyckleri, om sanning och lögn. Han är besatt av renhet och avskyr faderns otrohet för att den varit oren. Men de regler och krav som Bengt sätter upp är så hårda att inte ens han själv kan leva upp till dem, och därför blir han sitt eget offer. Bränt barn är ingen upplyftande bok, men den får mig att tänka till, och ofta känner jag igen mig eller håller med om den negativa människobilden som målas upp, vilket kanske är en stor anledning till att jag tycker så mycket om boken i slutändan.

”Bränt barn”, 1948

Back on track - sommarläsning

Så fort jag kom hem från Gotland havererade såklart min dator. Efter några veckor utan internet har jag nu iallafall en ny dator och hoppas på att få bloggen på fötter igen. Varför inte börja med sommarläsningsfrågorna som Chamilla taggat mig i?

Vilka 5 böcker MÅSTE hinna läsas i sommar?
Kometen kommer av Tove Jansson (och helst de andra muminböckerna också)
The Casual Vacancy av J.K. Rowling
Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger
Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kupiers
Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i? Walden av Henry David Thoreau. Jag känner at jag måste vara i rätt sinnesstämmning flr den boken, men jag har väntat så länge att det börjar bli löjligt vid det här laget.

Var är bästa stället att läsa i sommar?På altanen, på stranden eller i uterummet.

Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans? I min säng.

Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?Förmodligen Torka aldrig tårar, men jag hoppas på de andra också. Något wild card rån biblioteket skulle sitta fint också, för just nu går sommarläsningen lite trögt.

Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Torka aldrig tårar utan handskar är fortfarande så himla viktig.

Strand eller hängmatta?
Både och är trevligt. Omväxling förnöjer, som det heter.

Deckare eller roman?
Räknas inte deckare som romaner längre? Hur som helst har jag ganska svårt för deckare generellt men ett par stycken har ändå slunkit förbi.

Favoritgenre?Jag har ingen direkt favoritgenre, jag läser det som faller mig in för tillfället.

Veckans recension: Berättelsen om Pi av Yann Martel

När jag såg trailern för filmen Life of Pi så tänkte jag direkt – är inte det en bok? Jag kollade upp saken, och jovisst. På bokrean i februari i år köpte jag därför Berättelsen om Pi, allt eftersom några få bilder från filmen nått mig. Nämligen några bilder av en tiger och en pojke i en båt. Detta var allt jag visste om berättelsen, men själva situationen var så intressant att jag kände mig tvungen att läsa boken.

Ni som följt mig ett tag vet förmodligen att jag har en extrem bokfetsich för djurberättelser. Helst hundar, eftersom det är det djuret som jag personligen har starkast koppling till, men andra djur fungerar också. En tiger fungerar synnerligen bra, vilket jag upptäckte i den här boken.

Pi Patel är sonen till en djurparksägare i Indien, där han växer upp med sin pappa, mamma, äldre bror och alla de djur som finns Pondicherrys djurpark. Han växer upp som hindu, men hittar tidigt vägen också till andra religioner och blir under sin uppväxt inte bara kristen utan också muslim. När han är sexton år tycker hans föräldrar att det politiska läget i Indien är ohållbart. För att ge sina två söner bättre framtidsutsikter bestämmer sig familjen för att sälja djurparken och flytta utomlands, till Kanada.

Men på vägen över Stilla havet sjunker lastfartyget som familjen och även många av de sålda djuren färdats i. Ensam överlevande är Pi, sexton år gammal, ensam i en livbåt tillsammans med en zebra, en orangutang, en hyena och en livsfarlig bengalisk tiger på 225 kilo. I chocktillstånd, fruktansvärd sorg och hopplöshet tvingas Pi försöka överleva till havs, med bara sig själv och sina udda färdkamrater som sällskap.

Berättelsen om Pi kan vara den mest unika robinsonad jag läst (för den är verkligen en robinsonad ner till minsta detalj - till och med de karakteristiska inventarielistorna är med). Trots att den nästan helt utgår från en helt låst situation – en pojke och en tiger i en båt – så blir den aldrig tråkig. Boken är upplagd på ett dokumenterande vis, med en författare vid namn Yann Martel som är berättaren i en ramhistoria där han intervjuar den nu vuxne Pi. Tillsammans med utskrivna ”inspelningar” av ett förhör med Pi så bildar boken en illusion av att det fantastiska äventyret till havs hänt på riktigt.

Förutom att boken är en överlevnadsberättelse nära besläktad med Robinson Crusoe så är den också en filosofisk bok om religion, död och att fortsätta leva. Personligen är jag inte särskilt intresserad av religion, så de långa styckena om hur Pi skaffar sig sina tre religioner tyckte jag emellanåt var en aning långtråkiga. Desto mer intresserad är jag dock av zoologi, och när boken handlar om träning av djur, djurpsykologi och djurs sociala strukturer är jag desto mer intresserad.

Men det mest intressanta i boken är så klart relationen mellan den stora tigern och den unge indiske pojken som delar utrymme på en pytteliten båt alldeles ensamma på Stilla havet. Ibland skulle jag vilja att boken fokuserade ännu mer på förhållandet mellan tigern och pojken än vad den faktiskt gör, och gestaltade förhållandet lite mer och lite bättre, eftersom det i mina ögon är bokens kärna.

Språket är enkelt att ta till sig och det finns en humor som ofta lättar upp en berättelse som annars skulle ha kunnat bli alltför tung av sorg och förlust. Eftersom romanen är skriven i första person tillkommer dock det ständigt närvarande problemet med den opålitlige berättaren, vilket boken också tar upp. Kan man ta Pis berättelse på allvar? Är den inte alltför fantastisk? Det är något som är väldigt intressant men som också skapar en slags sorgsenhet hos mig som läsare, eftersom jag så gärna vill tro på den storslagna berättelsen.

Det finns också ett överraskningsmoment i romanen som jag tyckte var särskilt snyggt utfört och som omöjligen skulle fungera på film. Generellt är jag faktiskt enormt nyfiken på hur en bok som Berättelsen om Pi över huvud taget funkar som film, och jag kan knappt vänta tills jag får tillfälle att se den. Hur någon alls kommit på tanken att föra över den här, rent visuellt ganska händelselösa, romanen till vita duken är för mig ett mysterium, och det ska bli spännande att se hur väl filmatiseringen faktiskt lyckats.

Sammanfattningsvis måste jag säga att Berättelsen om Pi är en bok som underhållit mig och som varit en fröjd att läsa på grund av sin unika handling och intressanta scenario. Dock är jag besviken på bokens slut, som enligt mig kom alltför plötsligt. Men jag tycker om den bitterljuva känslan i boken, det fascinerande förhållandet mellan pojken och tigern, och kan inte annat än dra slutsatsen att det är en väldigt läsvärd bok som jag kan rekommendera.

”Life of Pi”, 2001