Veckans recension: Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer

Det var väldigt längesedan som jag läste en bok och verkligen inte ville att den skulle ta slut, och det är alltid lika plågsamt skönt när det händer. Särskilt nu, när de flesta böcker jag hittills läst i år varit till skolan och läsupplevelserna kantats av en känsla av tvång. Den här gången har det varit extra skönt att märka att läsglädjen lever.

Min läsning av Extremely Loud & Incredibly Close har varit ganska splittrad just på grund av skolarbete. Jag blev tvungen att ta en lång paus mitt i den för att läsa annat, och därför är mitt intryck av boken inte så enhetligt som jag skulle önska. Ändå har den lämnat väldigt starka spår hos mig.

Boken handlar om nioårige Oskar Schell, som nyligen förlorat sin pappa i elfte september-attackerna. Hela hans liv har fallit i spillror när hans idol och beskyddare plötsligt försvunnit ur hans liv på det mest brutala sätt, utan att ens lämna en kropp efter sig som går att begrava. När Oskar ungefär ett år efter sin fars död hittar en mystisk nyckel inuti en vas i pappans garderob blir han som besatt av att hitta låset den hör till. Jakten på låset i vilket nyckeln passar tar honom på en resa över hela New York och sammanför honom med många olika människor, alla med en egen historia att berätta. Och kanske kan sökandet också föra honom närmare hans pappa, och ge honom det avslut han så desperat längtar efter.

När jag plockade upp den här boken var jag mer eller mindre övertygad om att det var en ungdomsbok, och blev väldigt förvånad när jag snabbt insåg att Oskar inte ens var tio år gammal. Men jag glömde snart bort det när berättelsen och skrivsättet grep tag i mig. Oskar är extremt intelligent, med en hjärna som ständigt går på högvarv och aldrig stannar upp. Han uppfinner ständigt saker i huvudet för att hålla tankarna sysselsatta, och har egna ord för känslor han inte riktigt kan uttrycka. Eftersom boken är skriven i jagform är det Oskars eget språk som romanen berättas genom, och det resulterar i att Extremely Loud & Incredibly Close är en av de mest intressant skrivna böckerna jag läst. I början gjorde bristen på blankrader, särskilt i dialogen, att jag hade svårt att läsa boken rent visuellt. Dock kommer man snart in i det och det blir en stor del av bokens uttryckssätt.

Dessutom har vi det estetiska. Den här boken vilar extremt mycket på sin visuella uppbyggnad, på ett sätt som jag aldrig någonsin upplevt förut i en bok. På vissa sidor finns bara ett par ord. Vissa sidor tas helt upp av bilder, andra har text i färg, eller ord inringade i röd penna. På ytterligare andra sidor krymper radavstånden så att texten blir tätare och tätare för att till slut bara bli en oläslig svart massa. På många sätt är Extremely Loud & Incredibly Close inte bara en roman utan dessutom ett konstverk och ett experiment i form och estetik. Det hade kunnat bli för mycket, men stilgreppet – om man kan kalla det ett sådant – används sparsamt och på ett väldigt effektfullt sätt som gör att boken blir spännande och rolig att läsa, trots att ämnet är så tungt.

Förutom Oskars berättelse där han tar sig omkring i New York för att hitta låset samtidigt som han försöker förstå och acceptera den förlust han upplever, så finns det en ramhistoria som i början är så hemlighetsfull att jag tycker den är svårläst och mest vill tillbaka till Oskars kapitel. Men ju längre in i boken jag kommer och desto mer jag förstår kring karaktärerna, desto mer engagerad blir jag också i den andra berättelsen, som kopplar tillbaka till andra världskrigets Tyskland. Det blir en berättelse som är storslaget sorgsen, om kärlek och skuld och om hur det smärtsamma förflutna aldrig riktigt lämnar en.

Tillsammans bildar de två berättelserna en helt fantastisk roman som med sitt språk hela tiden tangerar något melodramatiskt, men som aldrig faller ner i den avgrunden. Istället blir det en ytterst finstämd, fruktansvärt smärtsam bok som med sina formuleringar slår mig så hårt i bröstkorgen att jag vill kasta den ifrån mig och samtidigt aldrig sluta läsa den. Den är fullproppad med precisa meningar jag skulle vilja citera i all oändlighet, fantastiska formuleringar som sätter fingret på känslor man inte trodde kunde uttryckas, och den visar samtidigt upp mänskligheten i en smärta och livslust som tillsammans blir så stark att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Detta i kombination med den estetiska lekfullheten gör boken till en helt unik läsupplevelse.

Dock tycker jag att slutet på boken inte riktigt är vad jag skulle ha velat ha. Någon sida till, någon mening till, tänker jag – men kanske är det bara så att jag vill fortsätta läsa Extremely Loud & Incredibly Close och inte vill att den ska ta slut alls. Och om det inte är ett betyg på en bra bok så vet jag inte vad som är det.

Jag skulle vilja skriva mycker mer om den här boken. Jag skulle vilja citera och visa foton av sidorna. Men jag tror ändå att det är en bok man gör bäst i att upptäcka på egen hand, och därför slutar jag här, men med uppmaningen läs den här boken.

”Extremely Loud & Incredibly Close”, 2005