T-shirten från Out of Print har kommit!

Ex libris

En tanke slog mig; hade det inte varit fantastiskt om man haft ett eget exlibris? För alla som inte vet vad ett exlibris är - det är ett bokägarmärke som man sätter i sina böcker. Det var vanligt för länge sedan eftersom böcker hade ett mycket högre ekonomiskt värde då, och jag de finns ibland kvar i begagnade böcker.

 Kort sagt skulle man kunna säga att ett exlibris är en mer fancy variant av "Denna bok tillhör", ofta riktigt vackra konstverk. Mer om exlibris kan man hitta på allas vår digitala kunskapskälla; Wikipedia.

Hur som helst, man kan fortfarande köpa exlibris, på engelska kallas de bookplates och finns på en del hemsidor. Jag är starkt frestad, men eftersom jag skulle behöva köpa minst 200 av dem så får jag nog lägga idén på is så länge. Här har ni iallafall exempel:

... och jag köpte precis en t-shirt.

Lockelsen blev lite för stor. Nu väntar jag hem den här, 1984 av George Orwell!

Men jag hittade faktiskt en annan sida än The Literary Gift Company som säljer bokiska kläder - en sida som heter Out of Print Clothing. De har lite större utbud och jag hittade den här 1984-tröjan lite billigare.

Dessutom har de en t-shirt med motiv från Ken Keseys Gökboet (One Flew Over the Cuckoo's Nest) vilket är en av mina favoritböcker. Jag är riktigt sugen, men färgen på den var lite för skarpt giftgrön för att jag skulle vilja köpa den. Så än så länge nöjer jag mig med Storebror Ser Dig - för även om jag inte gillar den boken riktigt lika mycket så är det en bra bok, och tröjan är fantastisk.

Nöjd boknörd är nöjd.

Klädtips

Kan ju passa på att påminna om The Literary Gift Company och att deras klassiska böcker-tröjor är helt fantastiska. En massa t-shirts med allt från Orwells 1984 till Charlotte Brontës Jane Eyre. Här har ni till exempel Moby Dick: 

Veckans recension: Svält av Knut Hamsun

Svält av Knut Hamsun;  en bok jag hört talas om förut, men som jag aldrig brytt mig om att ta en närmare titt på. Sedan fick jag boken rekommenderad till mig av en vän, som lånade ut den till mig. En enkel, brun bok utan omslagsbild (som jag tyvärr glömt ta en bild på, så omslaget till vänster är från en annan upplaga).

Huvudpersonen i Svält är namnlös, och när det kommer till handlingen säger egentligen den inledande meningen allt: ”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den...”. Just precis. Vår namnlöse huvudperson går runt på gatorna i 1880-talets Oslo, utan pengar och därmed ingen mat, och ibland inte heller husrum. Han är skribent, men har hamnat i en ond cirkel; han kan inte skriva när han svälter, och kan inte få pengar till mat om han inte skriver. Den svält han är utsatt för gör att han tar sig fram genom staden i en dimma av hallucinationer, ett dis av hunger och svaghet, på jakt efter någon som kan låna honom mat eller ett par kronor.

Huvudpersonen i romanen är en berättare som jag inte riktigt vet om jag tycker om eller ej.

Hans situation är allt som oftast kritisk, men trots att han många gånger är nära att svälta ihjäl kan han inte få sig till att bli en ohederlig tjuv. Hans önskan att vara respektabel gör att han skapar en yta av lögner för att dölja det kaos av hunger och smärta som han faktiskt upplever. Varje gång han klarar sig ur sin knipa och kan överleva ännu en vecka eller två, så tänker jag ”ja, kom igen nu, spara pengarna! Skaffa ett jobb!” Men nej. Varje gång sjabblar han bort sina mynt på vad han anser vara välgärningar, och jag blir så irriterad på honom ibland att jag skulle vilja skrika åt sidorna.

Själva sättet som boken är skriven på påminner mig mycket starkt om två andra klassiker jag läst; den första är Salingers Räddaren i nöden, och den andra Dostojevskijs Brott och straff. Kanske påminner de tre böckerna så mycket om varandra för att de alla handlar om sökande unga män i stora städer – Holden Caulfield rusar omkring i New York för att försöka undvika vuxenlivet och få prata med någon som förstår, och Raskolnikov ramlar omkring i St. Petersburg med sitt samvete som fiende. I Svält har vi något liknande, där istället hungern och också stoltheten är vad som driver huvudpersonen till att springa upp och ned för Kristianias gator. Alla tre böcker är betydligt mer drivna av den inre psykologin än den yttre intrigen. I Svält hallucinerar och fantiserar jaget ständigt som en följd av sin hunger, och kastas fram och tillbaka mellan upprymdhet och nedslagenhet på ett sätt som får mig att tänka på manodepressivitet.  Han liknar Raskolnikov i mycket, särskilt sitt förvirrade mentala tillstånd.

Vad jag själv tycker om boken är svårt att säga. Den har en humor som inte går att förneka – det finns någonting väldigt dråpligt i huvudpersonens sätt att ljuga, manipulera och snubbla runt medan han äter träflisor och suger på stenar. Samtidigt är den intressant läsning – här har vi någon som verkligen inte äger någonting alls, och det finns äkta smärta att uppleva när jaget försöker sälja knapparna i sin rock för att få råd till mat. Ändå kan jag inte riktigt låta bli att tänka tanken ”vad var meningen med den här boken?” när jag stängt den. Vad lärde sig huvudpersonen? Vad består den här boken av, annat än att jag fick läsa tvåhundra sidor om någon som ramlar runt på Oslos gator? Vad fick jag ut av läsningen? Jag har svårt att se karaktärsutveckling i den, helt enkelt – faktiskt en känsla som jag hade även sedan jag läst ut Brott och straff. Visst kan jag uppskatta bokens humor och uppriktighet, skrivsättet och att den är en slags studie av svält. Men jag måste erkänna att jag skulle vilja ha något mer i handlingen än bara en man som är extremt hungrig. För mig räcker det inte riktigt hela vägen, och det är väl egentligen förbjudet att säga så om stor litteratur, men det är sant.

”Sult”, 1890