Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Det känns som om jag levt och andats den här boken nu, i flera dagar, utan att veta om jag vill att det ska fortsätta eller sluta. Herregud, säger jag bara.

Jag fick boken i födelsedagspresent och hade läst ut den två dagar senare. Innan dess hade jag längtat efter den, stått i bokhandlarna och bläddrat, velat köpa men tvingat mig själv att vänta – dels för att den faktiskt utgjorde en väldigt bra födelsedagspresent, och dels för att jag tyckte den var lite för dyr.

Tidgare har jag läst En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny av Jonas Gardell – böcker som skär mitt hjärta i bitar varje gång jag läser dem, och som verkligen på min lista är några av de bästa böckerna vi har i Sverige. Jag har försökt läsa annat av Gardell också, men även om jag inte direkt har något emot de andra böcker jag provat mig på (Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter och Frestelsernas berg), så har de inte fastnat lika mycket.

Men den här. Den här. Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken är den första boken i en trilogi om aids-epidemin under åttiotalet, och de som befann sig mitt i den. Det handlar om Rasmus, som flyr från det lilla samhället Koppom till storstadens Stockholm. Metropolen, folkvimlet där han för första gången i sitt liv kan tillåtas vara sig själv. Och det handlar om Benjamin, som växer upp som ett Jehovas vittne och ägnar sitt liv åt att knacka dörr och prata om räddningen. De två möts, och ingenting blir som förr. Men i ett samhälle där det alldeles nyss blivit lite mer okej att vara bög börjar ryktena komma, om en ny sjukdom, en smitta som drabbar homosexuella män. En sjukdom som kommer att komma väldigt, väldigt nära.

Jag kan inte låta bli att dra lite paralleller mellan den här boken och en annan som jag läste tidigare i år, nämligen The Fault in Our Stars av John Green. Båda dessa böcker är nog de bästa jag läst i år, och båda handlar om kärlek och sjukdom i en så otroligt gripande blanding att man inte kan sova på grund av det vackra och tragiska, sorgen och kärleken som går hand i hand. Jag vill dö lite när jag läser, och jag är verkligen fullkomligt i händerna på språket, detta som Jonas Gardell är så fenomenal på.

Ändå upplever jag aldrig att det blir för tungt eller att det blir en tycka-synd-om-bok. Till stor del beror det på humorn. Flera gånger måste jag gapskratta, ännu fler gånger är det en sorgsen tragikomisk fnysning man ger ifrån sig. Framförallt lättar karaktären Paul upp stämningen kollossalt. Och det är skönt att få lov att skratta också i något så här mörkt.

Och en sak märks. Jonas Gardell är arg. Jävligt arg, på allt som glömts bort, på hur orättvist det är att så unga människor dog, på sättet de behandlades, och på själva maktlösheten. De skönlitterära delarna i boken varvas med rent dokumentära bitar om hur gaylivet såg ut i Stockholm på 80-talet, och om hur hiv och aids långsamt började uppmärksammas. Det är intressant och stoppar inte upp läsningen, även om jag såklart vill tillbaka till Rasmus och Benjamin och det färgglada gänget man lär känna. Det är särskilt i dessa stycken som man märker ilskan som ligger och sjuder. Och det är bra, riktigt bra. För mig själv som inte ens var född när det här pågick är det svårt att föreställa sig om inte någon faktiskt börjar uppmärksamma och berätta. Det är obehagligt att inse att jag som nittiotalist faktiskt inte vet mycket alls om aids i Sverige, och jag kommer mer än en gång på mig själv med att tycka det är så oerhört bra med en bok som faktiskt skildrar livet som homosexuell och hur det såg ut här, då. Jag kan inte minnas att jag läst en enda annan bok som handlar om just detta, här, i Sverige. Och det är trots all homolitteratur jag grävt ner mig i det senaste året.

Nej, jag vet inte alls vad jag skulle kunna säga för negativt om den här boken, förutom kanske att slutet känns avhugget. Men så vet jag ju att det är en serie, och att det kommer en fortsättning. Men mitt hjärta sjunker varje gång jag tittar på orden ”tredje delen utkommer hösten 2013”. 2013. Men jag måste ju läsa nu. Ärligt talat, om någon uppfunnit en tidsmaskin hade jag nog inte gjort mycket mer än resa framåt i tiden för att få läsa nya böcker.

Som tur är finns ju tv-serien, som jag visserligen tvekade lagom länge med att se (och höll på att hyscha alla i min omgivning som ville prata om den med mig), eftersom jag visste att den skulle spoila de andra två böckerna. Men sen bestämde jag mig för att skitsamma, jag vill se, jag måste se. Och även om serien är platt i jämförelse med boken så är det ändå en jäkligt bra serie. Den behövs, precis lika mycket som boken behövs. För det här är ett så himla viktigt tema.

Jag vill fortsätta prata och skriva och diskutera den här boken i all oändlighet. Det finns så mycket jag vill säga och så mycket som jag vill citera, men jag antar att det enda riktiga att säga här och nu är läs den. LÄS DEN, för bövelen, jag vill inte höra talas om annat.

”Torka aldrig tårar utan hanskar 1. Kärleken”, 2012