Veckans recension: Vinterverk av Stephen King

Första recensionen som laddas upp från Gotland, dit jag flyttat. Värt att uppmärksamma ;)

Ni kanske minns att jag läste Sommardåd för längesen? Efter mycket letande snubblade jag över andra delen, Vinterverk, på ett antikvariat. Döm om min lycka!

Som jag nämnde i recensionen för Sommardåd så är de här två böckerna från början en och samma. Det svenska förlaget Legenda som gav ut Kings böcker på svenska (innan Bra Böcker köpte upp dem) hade nämligen nån kul idé om att dela upp många av de tjocka böckerna i två delar. Med blandat resultat. Romaner funkar det urdåligt med, samlingar som denna aningens bättre, men idén är ändå rätt korkad till att börja med.

Vinterverk är iallafall andra delen i den serie med långnoveller som kretsar kring årstiderna. I Sommardåd läste jag vår- och sommarberättelserna, och nu var det alltså dags för höst- och vinterberättelserna. Innan jag sätter igång måste jag dock peka ut det lustiga i att två av dessa fyra berättelser blivit extremt framgångsrika filmer. I Sommardåd var det Vårbedrift (Rita Hayworth and the Shawshank Redemption) som blivit film under den svenska titeln Nyckeln till frihet, och i Vinterverk är det berättelsen Höstgärning (The Body) som filmats med titeln Stand by Me. Och det lustiga är väl egentligen inte att de filmtiserats (vilken King-berättelse har inte filmatiserats, liksom?), utan att de båda blivit filmer som är väldigt otypiska för King. De innehåller mycket lite skräckelement, och desto mer finstämd vänskap.

Hur som helst. Stand by Me fick jag se första gången i skolan när jag gick i sjuan, och jag älskade filmen. När sen eftertexterna berättade att den var baserad på en berättelse av King gick mitt trettonåriga jag nästan i taket. Men konstigt nog har det dröjt ända tills nu innan jag läst boken. Till viss del har det väl handlat om att jag varit rädd att bli besviken på berättelsen, eller börja ogilla filmen (som numera är en av de filmer jag sett flest gånger).

Men jag borde naturligtvis inte ha oroat mig. Höstgärning, som man valt att kalla den på svenska, är en extremt bra långnovell. Den handlar om tolvårige Gordon och hans tre vänner Chris, Teddy och Vern, som ger sig ut på en lång vandring precis innan skolan börjar igen efter sommarlovet. Målet för vandringen är liket av den jämnårige Ray Brower, som varit försvunnen i tre dygn och som hittats av traktens värstingar, som inte rapporterat saken till polisen. De fyra pojkarna tror att det ska bli en riktigt äventyr. Att se ett lik, det är ju coolt! Och när de kommer tillbaka kommer de vara i nyheterna och kanske till och med få medalj. Och visst blir det ett äventyr, men för Gordon blir vandringen också en tydlig gräns mellan barndomen och vuxenvärlden.

Kort sagt är den här berättelsen infernaliskt bra. Den är ungefär 170 sidor lång men jag vill aldrig att den ska ta slut. Jag älskar hur den är uppbyggd som den vuxne Gordies tillbakablickar, och hur vackert den skildrar den råa men kamratliga jargongen mellan de fyra vännerna som står på gränsen till vuxenvärlden. Den har uppenbara självbiografiska inslag från Kings sida, vilket gör det hela så mycket bättre och mer gripande. Jag blev dessutom förvånad över hur nära filmen har hållit sig till sin förlaga. Alla ändringar som gjorts i filmen är om inte bättre så åtminstone precis lika bra. Jag förstår varför King sagt att Stand by Me är hans favoritfilmatisering, för när jag nu läser förlagan finns det ingenting som filmen inte fått med.

Den sista långnovellen heter Vinterverk och är inte lika bra som Höstgärning. Den handlar om en mystisk herrklubb som inte riktigt är en herrklubb, och de historier som berättas där om kvällarna. En iskall och stormig kväll strax innan jul berättar en man vid namn McCarron sin berättelse, om den gravida ensamstående kvinna han mötte då han praktiserade som läkare, och om hur hon blev en av de första kvinnor som använde sig av andningsprofylax - något som ledde till ett mardrömsscenario.

Vinterverk må vara obehaglig och nästan överraskande blodig, men personligen gillar jag den inte särskilt mycket. Jag tror det beror på att den är så splittrad. Till viss del handlar det om den mystiska klubben (anar jag kopplingar till Det mörka tornet?), till viss del om berättelsen om andningsprofylax. Det hade räckt med en, tycker jag. Det här blir lite för mycket att koncentrera sig på och samtidigt känna sig engagerad.

Sammanfattningsvis är den här boken värd att läsas bara på grund av den första berättelsen, precis som Sommardåd var värd att läsas bara för den andra berättelsen. Men det är en bra samling, en väldigt bra samling, på grund av just de här två. Samlingen är ett av Kings tidigaste verk och bär spår därav – språket är aningens mindre finslipat, mer trubbigt (och översättningen är inte lika bra som i de nyare böckerna), men i berättelserna ligger en rå urkraft som jag saknar i Kings senare verk. I sina tidiga böcker är King full av energi och jävlarannamma, och det riktigt sprakar om kreativiteten. Det är kul att läsa hans äldre verk, för även om hans stil och språk blivit jämnare och trevligare att läsa med tiden, så lyser berättelsernas egen kraft igenom här på ett helt annat sätt. Och berättelsen är ju, när allt kommer omkring det enda viktiga, som King själv pekar ut.

”Different Seasons”, 1982