Veckans recension: Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström

Yay, recensionerna är tillbaka! Åtminstone för tillfället. Att plugga är trots allt ett heltidsjobb, så vi får se hur mycket utrymme för bloggen som blir över.

 Iallafall är Bara någon att straffa den första roman som jag fick att läsa här på Gotlands skrivarlinje. Vilket verkligen var kul, med tanke på att det är en nyutgiven bok, och framför allt för att den utspelar sig på – just det – Gotland. Eller, rättare sagt, Fårö.

En ung man kommer tillbaka dit för att begrava sin mamma, men också för att ordna med det sista inför försäljningen av gården som varit familjens egendom i hundrafemtio år. Att sälja den är att ge upp sina rötter, att slita upp sig själv ur jorden man kommer ifrån. Runtom på ön har fastlänningarna tagit över, ön är full av turister, allting som hör traditioner och historia till trängs undan och glöms bort. Istället görs det plats för Dem, de som inte hör hemma på Fårö från början. Och samtidigt som sorgen över mamman växer, så kommer ocskå ett behov av att skipa rättvisa, av hämnd, och av att visa vem som faktiskt hör hemma var.

Att läsa böcker på tid och under tvång är något som jag allmänt sett tycker väldigt illa om. Det finns alltid ett stresselement över läsningen, en känsla av att vara fast, och om det är någonting som läsningen ska representera för mig, så är det frihet. Därför finner jag det lite motigt att läsa Bara någon att straffa. Därmed inte sagt att jag ogillar den. Verkligen inte. Den är skriven på ett sätt som är väldigt intressant. I likhet med en annan bok som dyker upp i huvudet lite då och då under läsningen, nämligen Fight Club av Chuck Palahniuk, så har vår huvudperson inget namn. Och liksom vår namnlöse antihjälte i Fight Club, så får vi här följa vår huvudpersons gradvisa nerglidande i galenskap.

Det är intressant eftersom man som läsare är utlämnad åt en ganska opålitlig berättare, och själv måste fylla i sprickorna som löper genom berättelsen, och fråga sig själv de frågor som romanfiguren undviker. Ändå är berättaren i Bara någon att straffa skrämmande precis, beskrivningarna är målande och rått verklighetstrogna.

Just beskrivningarna är något som jag verkligen gillar. Att ha varit på Fårö är utan tvekan något som jag har hjälp av i texten. Liksom Fårös natur är handlingen och faktiskt också själva språket i den här boken som en spegling av öns karga men vackra natur. Det finns en råhet och en slumrande styrka över öns kalkfärgade stenar och raukar, det obändiga, kalla grå havet och de envisa barrträden, en känsla som kommer fram genom själva ordvalen i den här boken. Och det är väldigt imponerande.

Bara någon att straffa känns överlag som en väldigt jämn bok rent språkmässigt, vilket är ovanligt för en debutroman, men väldigt angenämt. Dock tycker jag att dialogen ofta känns lite för uppstyltad, för djup, för att jag ska kunna tro på den. Men visst, det gör inte så mycket när hela bokens fokus snarare ligger på vår huvupersons inre liv. Särskilt kontrasten mellan sommaren på ön och huvudpersonens kalla, vredgade inre är något jag fastnar för.

Sammanfattningsvis skulle jag nog vilja säga att Bara någon att straffa är en helt okej bok. Den har inte kvalat in på min lista över wow-upplevelser, och inte heller på listan över böcker som aldrig borde blivit publicerade. Jag är utan tvekan imponerad av språket i den, men när det kommer till handlingen är det mest bara en axelryckning från mitt håll. Den är okej, men inte mycket mer. Den är intressant eftersom den utspelar sig på Gotland och tar upp frågor som bara finns här, och för det kan jag väl säga att den är läsvärd. Men jag kommer också på mig med att fråga mig själv om jag hade gillat den här boken lika mycket om jag läst den för några veckor sedan, hemma i Skåne, utan att någonsin sett Fårö. Hade jag då uppskattat boken lika mycket? Jag tror faktiskt inte det. Och när man måste vara gotlänning eller ännu hellre fåröbo för att få ut det mesta ur en bok, så måste jag ändå säga att den träffat det mindre målet, men bommat det större.

”Bara någon att straffa”, 2011