Jack Londons Skriet
från vildmarken är, och kommer förbli, en av mina absoluta favoriter. Jag
läser den om och om igen och kan den princip utantill. När man är så förälskad
i Skriet från vildmarken som jag är,
så är det ett måste att man ska läsa Varghunden.
Dessa två böcker är visserligen fristående, men hör ändå tätt ihop – Jack
London kallade dem för ”companion novels”.
Medan Skriet från vildmarken handlar om en tam, civiliserad hund som hittar vägen tillbaka till ursprunget och vildmarken, så är Varghunden dess spegelroman. Den handlar om den vilda varghunden som blir civiliserad. Hunden ifråga är till tre fjärdedelar varg, och föds i det vilda för att sedan bli upptagen i ett indianläger som valp. Där blir han kallad för Vittand på grund av att han ständigt visar sina vita huggtänder. De andra hundarna i lägret stöter ut honom och han lär sig tidigt vad som krävs för att han ska överleva. Under en svår och ogästvänlig uppväxt blir Vittand hård som granit och segare än garvat läder. Han är ensam och otillgänglig, kvicktänkt och snabb som blixten. Hans mest utmärkande drag är hans aggressivitet och obarmhärtighet – han dödar varje hund som ger sig på honom och drar sig inte heller för att bita människor om det behövs. Han vet inget annat. Ingen har någonsin visat honom ömhet eller kärlek – dessa begrepp existerar inte i Vittands värld.
Genom boken får vi följa Vittands utveckling och hans liv, och vi får se hur omgivningen och särskilt människorna runt honom formar honom till en vresig och spänd hund, en varelse som balanserar på gränsen mellan det vilda och det civiliserade, ända tills vågskålen slår över helt.
Varghunden är en betydligt längre roman än Skriet från vildmarken, och kanske är det delvis därför som jag inte tycker att Varghunden får riktigt samma grepp om mig. Jag har alltid uppskattat hur mäktig och gripande Skriet från vildmarken lyckas vara trots sina få sidor. Här blir det istället en hel del upprepningar och beskrivningar av Vittands psyke som får ta väldigt stor plats, och även om det är bra så irriterar det mig lite. Men så läser jag också en svensk översättning. När jag tidigare läst Skriet från vildmarken har jag reagerat på hur olika översättningarna till svenska är, och köpte till sist den engelska för att kunna studera originaltexten. Min engelska bok innehåller både Call of the Wild och, som Varghunden heter på engelska, White Fang, så medan jag läste den här boken har jag då och då läst om samma stycke i det engelska originalet. Det är otroligt hur mycket bättre den här texten gör sig på engelska. Ändå håller jag mig huvudsakligen till den svenska på grund av den lite gammeldags svårlästa engelskan, men sanningen är att jag suttit med både den svenska och den engelska boken sida vid sida under den här läsningen, och det har påverkat min uppfattning av boken.
Varghunden är till stor del en beskrivande bok, eftersom man läser ur Vittands perspektiv. Upprepningarna kan bli lite långtråkiga, och för mig som redan vet mycket om hundars beteende kan saker som är fascinerande istället tråka ut mig lite. Men något som aldrig upphör att imponera mig med Jack Londons hundberättelser är hur hundarna aldrig blir mänskliga, utan faktiskt förblir djur. Jag tror också att just djurperspektivet har bidragit till att det är just dessa två böcker, Skriet från vildmarken och Varghunden, som blivit klassiker i högre grad än hans andra böcker, eftersom perspektivet gör böckerna betydligt mer tidlösa.
Fascinationen inför vildmarken och dess kraft är lika stor i Varghunden som i Skriet från vildmarken, och Londons kunskap om både markerna och djuren skapar en obeveklig, karg men ändå vacker och mäktig stämning, som genomsyrar båda dessa romaner. Att jag är en obotlig hundälskare gör mig också överdrivet svag för de här två böckerna.
Men jag har, som ni kanske märkt, väldigt svårt att läsa Varghunden som en helt fristående bok. Likheterna med Skriet från vildmarken, och min kärlek till den boken, gör att jag inte kan låta bli att hela tiden jämföra de två och leta paralleller. Jag gillar Varghunden skarpt, men för mig når den inte upp i de höjder som Skriet från vildmarken når – rysningarna nerför ryggraden saknas, hjärtat som vill tränga sig ut ur bröstet för varje beskrivning. Kanske hade jag funnit detta om jag läst den engelska versionen hel och hållen? Jag vet inte, men det ska definitivt undersökas längre fram.
”White Fang”, 1906
White fang har jag sett som film på tv och tvåan till den har jag på VHS. n_n
SvaraRaderaDet är en av mina absoluta favoriter och även om man inte kommer kunna se på bandet så kommer jag ha kvar den. Jag kommer inte ihåg om jag har den kvar, men jag vet att jag hade hans bok "Skriet från Vildmarken" på original språk, vilket var lite svårt att läsa för min del. :S
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera