Veckans recension: Purpurfärgen av Alice Walker

För ett tag sen köpte jag som ni kanske minns ett Banned Books-armband. Jag lovade ju att läsa alla böcker som finns med på det, och Purpurfärgen är en av dem.

 Till skillnad från till exempel Harper Lees Dödssynden kan jag faktiskt förstå vad som ses som provocerande i Purpurfärgen. Den handlar om den svarta kvinnan Celie, som inte har någon alls att anförtro sig åt. För att lättare orka med sin vardag börjar hon skriva brev till Gud, den enda som lyssnar. Hon berättar om sin pappa som också är far till hennes barn. Om hur barnen tagits ifrån henne och att hon inte vet var de är. Hon skriver om sin försvunna men älskade syster Nettie, om förnedringen och om lidandet, för att på så sätt försöka lätta på sin börda.

I sina brev skriver hon om Mister A, mannen hon blir bortgift med, och om det hårda livet hos honom. Han har fyra barn som avskyr henne, han slår henne och älskar henne inte – han har aldrig ens velat ha henne. Den enda han vill ha är Shug Avery, den otämjbara bluessångerskan han en dag har med sig hem. Shug är inte som någon annan Celie träffat. Hon går sin egen väg och gör bara det hon själv vill. Shug väcker något inom Celie som alltid funnits där, och som långsamt börjar växa för att så småningom kräva sin rätt.

Vanligtvis brukar jag ha svårt för romaner i brevform – jag tycker det blir för mycket stillasittande berättande, för lite action och dialog, och för mycket filter genom den som skriver. Men i Purpurfärgen är det faktiskt annorlunda. Det finns något ställe där jag blir lite trött, men eftersom breven är så korta blir boken ovanligt lättläst. Den flyter på, på ett väldigt otvunget och rakt sätt.

Celies röst genom boken är väldigt tydlig och personlig. Hon är obildad och stavar dåligt (här måste jag ifrågasätta hur bra den svenska översättningen egentligen är när det kommer till Celies talspråk – jag har en känsla av att översättningen inte alls gör originalet någon rättvisa), men hon är inte dum. Det är ett smart drag av författaren att låta henne skriva dåligt samtidigt som hon lyckas förmedla alla känslor och alla händelser på ett så känslosamt vis att stavningen bara gör det hela verkligare för läsaren.

Celies berättelse är från början så mörk att man nästan känner sig kvävd. Det är så eländigt och så fruktansvärt att det nästan känns som om man läser Pojken som kallades det igen. Men det som är så härligt med den här boken är att den liksom lyfter. Från sitt mörka, hemska hål reser sig en Celie som en stark, självständig kvinna med hopp om att bli lycklig. Hela boken är som en uppåtstigande båge och när den är slut är jag faktiskt på gott humör.

Visst finns det partier i boken som jag måste läsa om för att få ordentlig kläm på, men på det stora hela är det här en fantastisk roman på flera vis – framförallt på grund av vad den vill säga. Och hur bra den förmedlar sitt budskap utan att någonsin skriva läsaren på näsan. Man älskar Shug Avery, man känner sympati med Celie, och brinner för feminismen, antivåldet och antirasismen tillsammans med dem.

Att Purpurfärgen blivit förbjuden på så många håll är i sig inte särskilt konstigt (om man nu utgår ifrån att det inte är konstigt att förbjuda böcker i första taget). Inte nog med att den beskriver de fattiga svartas lidande i 1930-talets USA, där gränsen mellan svarta och vita är benhård – den innehåller också radikala utlåtanden om vad gud och gudomlighet är, kvinnlig frigörelse och homoerotik – saker som alltid har varit kontroversiella. Men det är just detta som gör boken så viktig. Den borde strykas från förbjudet-listan och istället sättas upp på listan över böcker som alla borde läsa. För precis som den förut nämnda Dödssynden kan den i flera fall tjäna som en väckarklocka, och kanske till och med som en käftsmäll. Purpurfärgen är ett lysande exempel på hur litteratur kan bli mer än en berättelse, hur en bok kan väcka tankar och känslor som man inte hade en aning om existerade. Purpurfärgen är inte bara en roman, utan ett mentalt vapen. Läs den, och tillgodogör dig ammunitionen.

 ”The Color Purple”, 1982