Recensionsarkiv

söndag 1 april 2012

Veckans recension: Abarat - Absolute Midnight av Clive Barker

När jag – efter att nästan ha förlorat hoppet om att Abarat-serien någonsin skulle avslutas – fick nys om att den tredje delen äntligen var på väg, åtta år efter att andra boken publicerats, så ringde jag det svenska förlaget för att höra när den skulle komma på svenska. Svaret var en besvikelse – inte alls. Serien har sålt för dåligt i Sverige för att den ska ges ut i sin helhet. Alltså fick jag nöja mig med att ha de två första böckerna i serien på svenska, och tredje delen på engelska.

Nu är Abarat – Absolute Midnight inte sista delen i serien, heller. Enligt den pålitliga källa som internet utgör så ska det utkomma två böcker till innan serien är komplett, med titlarna Abarat – The Dynasty of Dreamers och Abarat – The Eternal. Om det kommer dröja lika lång tid innan fjärde boken kommer återstår väl att se.

Att gå över från svenska till engelska mitt i en serie är natutligtvis inte en helt ideal situation, särskilt inte i en serie där många av namnen också kräver översättning. Svårast att hålla reda på har varit bröderna John, åtta personer i en, som alla heter John, kombinerat med något personlighetsdrag (på svenska till exempel John Dryftig, John Spjuver, John Slasker och så vidare). Jag har försökt lösa det hela genom att kolla upp namnen på internet och göra en lista – lite overkill kan väl tänkas, men jag gillar helt enkelt inte att inte ha koll på vem som är vem.

Trots språkövergången tycker jag mig ändå se att boken är lika välskriven på engelska som jag uppfattat den på svenska. Dock finns det flera saker som gör mig ledsen och lite besviken när det kommer till den tredje delen i den här serien, som jag hittills älskat oförbehållsamt. Det känns nästan som om Clive Barker själv glömt vad han skrev sist, hur karaktärerna betedde sig och vilken storyline som gällde. Boken börjar med att Candy bestämmer sig för att försöka skilja sig själv och prinsessan Boa åt, och döm om min förvåning när det visar sig att prinsessan Boa är ond.

Hallå, vad hände? Att hon är elak förändrar den här berättelsen i grunden. Plötsligt fattar jag inte motivet som hittills legat till grund för hela den här berättelsen – att Candy sammanförts med Boa för att bevara denna rena, komplett goda själ. Var kom ondheten ifrån om jag får fråga? It makes no sense whatsoever, och inte finns det någon acceptabel förklaring heller.

Hursomhelst så krestar den tredje bokens handling mycket kring Moder Brokig, eller Mater Motley som hon heter på engelska, och hennes plan att försänka Abarats öar i ständig midnatt, för att själv bli kejsarinna över hela arkipelagen.

Jag har tidigare berömt den här serien för att man inte kan räkna ut vad som ska hända i förväg, och det stämmer också här, men av någon anledning tycker jag det blir för mycket i den här boken. Den vindlar hit och dit på ett vis som är på gränsen till ologiskt. Det händer saker hela tiden, och det blir av någon anledning för mycket. Jag är inte säker på varför – kanske är det det engelska språket som gör att jag ligger lite efter med att fatta precis alla detaljer, eller också är det faktiskt en overload av händelser. Visserligen har serien alltid balanserat på gränsen till det absurda och ologiska, men när saker händer utan att jag riktigt fattar vitsen med varför de händer eller till och med hur de händer, så blir jag ledsen. Jag älskar ju den här serien så mycket! Varför går den åt helvete?

Det känns som om Clive Barker i den tredje boken gör sig av med storylines och karaktärer som man trodde skulle komma att spela en stor roll, för att istället introducera allt fler nya saker, nya händelser, nya karaktärer – det verkar som om han vill skriva om berättelsen för att han ändrat riktning (eller inte vet var serien är på väg). Flera gånger tycker jag att karaktärer förändrats i sin personlighet, att det händer saker som inte tjänar något syfte alls, eller som tjänar till att ta död på saker som jag trott var betydelsefulla. Kanske är det Barkers vis att röra om bland korten och vända allt uppochned, men jag gillar det inte. Att säga att jag är besviken på Abarat – Absolute Midnight är ingen lögn. Men jag måste också klargöra att det beror på att jag jämför den med de tidigare två böckerna, som inte är en nådig måttstock med tanke på hur jag avgudar dem. Den är fortfarande en spännande bok, ett fantasyäventyr utan vare sig gränser, regler eller like. Den tangerar fortfarande på gränsen till det skräckinjagande på ett sätt jag älskar.

Nej, allt jag har att säga om Absolute Midnight är inte negativt. Den är ju trots allt fortfarande en del av den här fantastiska serien. Men om jag ska få viljan att läsa den fjärde delen när den kommer ut, så krävs det faktiskt mer än så här från Barkers håll. Skärp dig.

”Abarat – Absolute Midnight”, 2011  

9 kommentarer:

  1. Trist att det inte blir en svensk översättning.

    SvaraRadera
  2. Tyckte den första var väldigt bra, sedan tappade jag tyvärr intresset för Barker. Har du läst "Weaveworld"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte läst annat av Barker än Abarat. Han får rycka upp sig lite om jag ska behålla intresset faktiskt. Är "Weaveworld" skriven av honom?

      Radera
  3. Aaaarh! Vadå inte översättas? Mitt liv kommer inte att vara fullkomligt utan hela serien. Går det inte att starta ett litet upprop för att få förlaget på bättre tankar? Jag är beredd att förhandsteckna mig för resterande böcker, om de bara ser ut som de två som givits ut. Inte nog med att de två första böckerna var bra - de är också två av de _snyggaste_ böckerna jag har i min bokhylla, både exteriört och interiört (Barkers illustrationer!). Som bibliofil tar jag även böckernas utseende på allvar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi kan ju alltid försöka skriva en motion eller något :) Jag håller absolut med dig, det är fantastiskt vackra böcker. Men faktum är att det inte är stor skillnad på hur den tredje ser ut på engelska jämfört med de svenska. De har samma storlek, samma psykadeliska färg - författarens namn står lite annorlunda på ryggen bara, men layoutmässigt både invändigt och utvändgt är de ganska lika. Det hade kunnat vara värre :)

      Radera
  4. Jag älskade verkligen böckerna på svenska och har väntat så länge på att trean skulle översättas! Älskade verkligen alla bilder och allt som band ihop det så snyggt! Jag har visserligen inget problem med att läsa böcker på engelska men det blir inte samma känsla och alla karaktärers namn var ju så otroligt bra på svenska!
    Var det Damm förlag du ringde till?
    Önskar verkligen att ett annat förlag kunde ta över och översätta böckerna eller att de kunde ändra sig! :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen riktigt trist att de inte översätter resten av serien, särskilt när de lagt ner så mycket energi på de båda första som var oklanderligt översatta och estetiskt fantastiska...
      Ja, det var Damm, det är de som har/hade Piraya som gav ut ungdomsböcker (och där jag för övrigt praktiserade som 16-åring).
      Jag med! :( Men tack för din kommentar :)

      Radera
  5. NOOOOOOOO ingen svensk översättning? Jag som gått och väntat :( Provade på att läsa på engelska, men det var ju nästan omöjligt med alla namnen. Får väl försöka ge det en chans ändå

    SvaraRadera