Veckans recension: Pojken i randig pyjamas av John Boyne

På baksidan av min pocketupplaga av Pojken i randig pyjamas citeras DN, som beskriver det som ”ett snilledrag av den irländske författaren John Boyne att berätta det oerhörda och obegripliga genom att filtrera det genom en nioårings känslor och tankar.” Det kan jag väl hålla med om, men att skriva om andra världskriget i kombination med barndomsperspektivet är Boyne knappast ensam om. Låt mig påminna om Godnatt mister Tom, eller kanske Boktjuven. Eller varför inte En ö i havet när jag ändå är igång, för att bara nämna några av alla de böcker som, liksom Pojken i randig pyjamas, är skriven för en yngre målgrupp med en yngre berättare, med andra världskriget i fokus. Alltså konstaterar jag ganska snabbt att jag inte tycker att det är riktigt ett ”snilledrag”, men det är klart att det funkar. Kontraster brukar ju vara effektfulla när allt kommer omkring.

Boken, då. Det är en liten, tunn bok som handlar om den nioårige Bruno, som måste flytta med sin familj från Berlin till ”Allt Svitch” (ja, säg det högt så vet ni vilken plats det rör sig om), där han vantrivs storartat. Han har ingen att leka med längre, förutom sin äldre syster Gretel som knappt vill veta av honom, och huset är mycket mindre än vad han är van vid (”bara tre våningar!”). Det finns kort sagt ingenting med Allt Svitch som är bra.

Men så träffar Bruno en annan pojke, en pojke som är på andra sidan ett högt stängsel och som är klädd i en randig pyjamas. Pojken heter Shmuel, och de båda utvecklar en stark vänskap, en vänskap som lyckas växa sig igenom inte bara stänglset, utan också religionen och deras egna olikheter som skiljer dem åt.

Visst låter det ganska lovande? Det tyckte jag med. Men det griper mig av någon anledning inte. Det kanske är att boken är så kort (175 sidor) att den aldrig riktigt hinner få fäste. Det är kanske att jag aldrig hittar något jag gillar med Bruno, som jag anser vara en bortskämd och egoistisk liten unge. Eller kanske handlar det om att jag aldrig får en känsla av exakt hur viktig vänskapen de två pojkarna emellan blir, på grund av att den berättas så mycket utifrån snabba överblickar i stil med ”under de följande veckorna träffades de nästan varje dag”. Eller så är det helt enkelt bara boken som inte är min stil. Kontentan är ändå densamma – den griper mig inte, berör mig inte riktigt. Däremot får den mig att känna mig nervös eftersom jag som läsare är den enda som förstår sammanhangen och detaljerna, och därför kan räkna ut vad som kommer hända härnäst.

Boken har ett irriterande sätt att upprepa sig själv rent språkmässigt, ett grepp som förmodligen ska göra Bruno som huvudperson mer levande och trovärdig i rollen som barn, men jag tycker att upprepningarna snabbt förlorar sin tjusning när de används om och om igen. Ett exempel som inte spoilar något är hur Bruno ständigt referar till sin syster som ”det Hopplösa fallet”. Roande den första gången. Andra, tja. Tredje... fjärde... femtielfte... not so much. Dessutom finns det en övertydlighet som genomsyrar boken. Jag vet att den är riktad till en yngre publik, men snälla, dumförklara mig inte.

Jag har heller aldrig varit ett fan av författare som censurerar sitt språk på grund av publiken de väljer, och John Boyne tillhör tyvärr den grupp som verkar tycka det är befogat att göra så. Den del av mig som är besviken på boken har hakat upp sig en del på just det här. Om syftet med boken är att visa koncentrationslägrenas grymhet, varför då dra in på den skräck som onekligen fanns där? Varför beskrivs inte slagen, varför beskrivs inte blodet, våldsamheten, terrorn? Varför inte göra relationen med Shmuel till ett uppvaknande för Bruno, som baksidetexten utlovar? Ska det göras kan man väl göra det ordenligt, är mitt motto, särskilt när det handlar om specifika händelser som faktiskt ägt rum.

Och så låter jag överkritisk igen. Nej, inte heller det här är en genuint dålig bok. Det är en så liten och tunn bok som knappt tar någon tid alls att ta sig igenom, att jag tycker att man gott kan ge den en chans. Min tid känns inte bortkastad, jag är å andra sidan glad över att jag läst den och sett vad det handlade om eftersom jag hört mycket om boken. Den är ödmjuk, nästan anspråkslös, och den är skriven med känsla av någon som bryr sig. Och vem vet, kanske uppskattar någon annan den här lilla berättelsen så mycket mer än vad jag gjort. Jag nöjer mig dock med en axelryckning.

”The Boy in the Striped Pyjamas”, 2006