Veckans recension: Abarat av Clive Barker

Det här är tredje gången jag läser Abarat, en bok jag fick på en nästan bortglömd födelsedag – jag skulle tippa att jag fyllde tretton – med orden ”hon i butiken sa att den här skulle bli den nya Harry Potter”. Riktigt så bra har det ju inte gått med den förutsägelsen. Faktiskt så dåligt att tredje boken i serien inte ska översättas till svenska alls. Och jag stöter väldigt sällan på människor som läst Abarat, trots att Clive Barker inte är ett särskilt okänt namn.

Själv har jag visserligen varken sett Hellraiser eller intresserat mig för Barkers övriga skrivande, men jag har varit förälskad i Abarat ända sedan jag läste den för första gången. Det som griper mig allra mest med den här serien är dess originalitet och hur fundamentalt annorlunda den är från andra fantasyserier. Serien om Abarat är de böcker Barker skrivit som ska inrikta sig mer på en ung publik, men även om hans andra verk kanske är "värre" (vad vet jag), så hindrar den unga publiken inte Abarat från att vara skrämmande. Bokens handling balanserar hela tiden på en hårfin linje mellan dröm och verklighet - en dröm som är både vacker och skrämmande.

Bokens huvudperson är den tonåriga tjejen Candy Kvackensnår. Hon lever ett trist liv i en liten småstad i Minnesota, med sin försupne pappa och sin nedslagna mamma. Men som genom ett mirakel – kanske till och med något ödesbestämt – lyckas Candy ta sig bort från tristessen och kommer till Abarat, en värld bortom hennes egen.

Abarat är en arkipelag bestående av tjugofem öar, där varje ö är en timme av tiden och den tjugofemte är tiden utanför tiden. Det är en värld av under och magi, men också av skräck och mörker. Candy är den första besökaren på mycket lång tid, och det dröjer inte länge förrän de högre makterna på öarna fått nys om hennes existens. Och Candy själv börjar få en märklig känsla av att hon varit i Abarat förut.

Trots att jag tycker enormt mycket om Abarat, så måste jag medge att eftersom det här är tredje gången jag läser den här boken så kommer jag ibland på mig själv med att ha tråkigt. Inte för att boken är trist, utan för att jag vet vad som ska hända. Det har inte gått så lång tid sedan sist att jag glömt allt. Min genomläsning blir mer en uppfräschning inför mitt planerade läsande av den tredje boken än en faktisk njutning, men jag är fortfarande fantastiskt imponerad av hur välskriven den här boken är. Den är avgjort en ren äventyrsroman i fantasygenren, men jag vågar svära på att ingen av er någonsin stött på något som ens liknar Abarat förr.

Det som framför allt kommer fastna i minnet hos varje läsare är illustrationerna. Boken pryds på var och varannan sida av färgstarka oljemålningar som ger liv och stämning åt hela berättelsen. Abarat är en absurd värld, nästan psykadelisk, där alla sorters varelser finns, där magi och teknik samsas sida vid sida och det vackra och det fula nästan är oskiljaktigt, precis som mörkret och ljuset. Det blir en vacker men samtidigt skrämmande värld, levandegjord genom de här unika illustrationerna. Jag vet att några kritiker hävdat att bilderna tar udden av berättandet, att de förhindrar läsarens egen fantasi. Jag är av en helt annan åsikt. Jag älskar verkligen bilderna, och många gånger verkar de snarare fantasieggande än tvärtom på mig.

Hela anledningen till min omläsning av Abarat-serien är naturligtvis att den tredje boken har kommit ut, inte mindre än åtta år efter den senaste i serien. Jag hoppas verkligen att det inte kommer dröja lika länge tills de två sista böckerna utkommer (enligt uppgift med titlarna The Dynasty of Dreamers och The Eternal). I så fall lär jag vara medelålders innan jag kan läsa ut den.

Det som oroar mig mest inför den tredje boken är att jag måste övergå från den svenska översättningen till den engelska. Det kan bli svårt eftersom många namn översatts i den svenska – mycket bra översatta av min favoritöversättare John Henri-Holmberg, ska tilläggas – och nu måste jag se till att fatta vem som är vem i den engelska. Men så länge jag får läsa vidare i den här absurda, drömliknande bokserien som fängslat mig så länge, så är jag nöjd.

”Abarat”, 2002