Maria Gripe är en av de där författarna som jag läst mycket lite av, men som ändå har en särskild plats hos mig. För det jag läst av henne – Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia – en sällsam historia – har varit böcker så utöver det vanliga, så unika och så bra att jag inte kunnat låta bli att älska dem och läsa dem om och om igen. Det finns något magiskt över Gripes böcker, något vackert och skört. Länge har jag velat läsa mer av henne, men aldrig kommit till skott och aldrig riktigt vetat vilken bok att börja med.
Men så gallrade mitt bibliotek flera böcker av henne, och jag var inte sen att ta med allihop hem för att äntligen kunna läsa dem. Den första i raden blev Pappa Pellerins dotter från 1963. Att den är gammal märks, inte bara på texten utan också på boken i sig – de gulnade sidorna, de på något vis åldrade bokstäverna. Språket börjar kännas daterat, inte minst när det skrivs på dialekt. Då har jag svårt att utläsa vad som sägs, och tyvärr tror jag att ordvalen och formuleringarna kan verka avskräckande på en ung publik idag. Men som tur är har berättelsen verkligen stått sig.
Det handlar om Loella, den tolvåriga envisa ungen uppe i skogen. Det skvallras om henne nere i byn, hennes sturska sätt och självbevarelsedrift. Alldeles själv tar hon hand om sina små tvillingbröder, skolvägrar och ägnar dagarna åt att försöka få ihop mat för dagen. Hennes mamma är ute i världen och nu har det gått flera månader sedan sist hon var hemma. När vintern kommer tycker folket i byn att situationen blir ohållbar. Barnavårdsmyndigheten rycker in och Loella blir flyttad till ett barnhem i staden.
Staden blir lite av en chock för Loella, som nu måste anpassa sig till skolgång, rumskamraten Måna och stadens liv som är så olikt skogens. Hon börjar fantisera om den pappa som hon vet finns, men som hon aldrig träffat. Han måste finnas här i staden, det måste vara meningen med att hon kommit hit, för att de två ska träffas. Eller hur?
Jag tycker det är vädligt mysigt att ägna en söndag åt att läsa Pappa Pellerins dotter. Efter att ha läst en nyutgiven tegelsten om en dystopisk framtid är den här lilla boken precis rätt återställare. Även om den då och då blir en aning svårläst på grund av dialektskrivandet och åldern så är den ändå oberoende av detta, och språket behöver inte vara ett hinder. Tvärtom ger det boken karaktär. Loella är en fantastiskt färgstark karaktär som påminner mig om Ronja Rövardotter eller Pippi Långstrump i sin styrka och envishet.
Det finns en humor och en värme i boken som blandas med Loellas sorgsna längtan efter en pappa. På många sätt är boken psykologisk och går mer på djupet än vad man kanske skulle kunna tro från början. Det är fin skrivkonst och visst finns det något skirt över hela berättelsen som bara kan beskrivas som Maria Gripe-iskt.
Allt som allt är Pappa Pellerins dotter en fin berättelse om saknad och hatkärlek, om att växa upp och om att överleva, och om att vara sig själv. Och framför allt fortfarande efter alla år en mycket läsvärd liten bok.
”Pappa Pellerins dotter”, 1963
Det var faktiskt en dubblett jag gallrade ;)
SvaraRaderaPappa Pellerins dotter är en pärla i all sin enkelhet! Kanske Gripes allra bästa. Borde än idag kunna läsas och uppskattas av alla åldrar och personligheter. Slutet så lyckligt - så oväntat lyckligt - att jag får tårar i mina vuxenögon....
SvaraRaderaKul att du gillar den! För min del har jag andra favoriter av Gripe, men hon är en fantastisk författare. Både för barn och vuxna.
Radera