Veckans recension: The Fault in Our Stars av John Green

Att resa ensam till USA för att träffa en internetkompis man aldrig sett i verkligheten är ganska skrämmande, inte minst när man aldrig flugit förr och resan är på sisådär tjugo timmar, med massor av väntetid att bara vara nervös på. I sådana situationer vet jag inte vad jag skulle ha gjort utan böcker, och särskilt böcker som The Fault in Our Stars. En bok som suger tag i en som en virvelström och inte släpper taget, ens när man läst ut den.

Jag läste merparten av den här boken medan jag satt och väntade på Heathrow i London, och timmarna bara försvann. Dessutom fick den mig att börja gråta, där mitt bland alla passagerare som väntade på att få gå ombord på sin flight.

The Fault in Our Stars handlar om sextonåriga Hazel, som inte kommer leva i många år till. Hon har cancer i lungorna och kan inte andas ordentligt på egen hand. Hon måste ständigt släpa med sig ett ställ med syrgastuber och blir trött av minsta ansträngning. Både hon och hennes föräldrar, som gör allt för henne, vet att hon inte kommer överleva dem. Cancern gör henne okapabel till ett normalt liv, och hon ligger mest hemma och läser om dagarna.

Men så går hon till vad hon kallar Cancer Kid Support Group, där hon träffar andra som också är, eller har varit, i hennes situation. En av dem är Augustus Waters. Trots cancern och döden som ständigt tassar på tå runt dem, inleder Hazel och Augustus en kärleksrelation som på grund av cancern är högst temporär.

Den här boken är så våldsamt vacker. Den är rolig samtidigt som den är fruktansvärd, och någonstans där i brytningspunkten mellan humor och tragik balanserar den här kärlekshistorien, och det är den blandingen som ger boken en alledeles speciell, vemodig känsla. Precis som Looking for Alaska, John Greens debutroman, flirtar den både med livet och döden på samma gång.

Att jag dessutom på något märkligt vis fått se den här boken växa fram på långt håll, via John Greens och hans brors YouTube-kanal gör den här boken ännu mer personlig. För att inte nämna hur jag följt Johns galna kamp för att signera hela förstaupplagan. I mitt exemplar har jag inte bara hans signatur utan också en fisk som är ritad av hans bror, och jag kunde inte vara lyckligare.

Men trots allt det här har jag vetat väldigt lite om vad boken handlar om. För att vara ärlig har jag undvikit det lite, eftersom jag ville se efter själv. Något som jag faktiskt är lite glad för, eftersom jag inte hade så höga förväntningar och boken tog mig med storm.

Den får en att skratta högt, och den får en att bokstavligen gråta. Det är en ohyggligt vacker kärlekshistoria, där de två huvudpersonerna inte kan ta varandra för givet. Det är så orättvist, precis som livet, och det gör boken så himla, himla bra. Den blir aldrig löjlig med sin kärlekshistoria, utan förblir verklig och smärtsam. De båda huvudkaraktärerna får lov att fortfarande vara tonåringar, och precis det är vad som gör dem verkliga. Det är meningen att de ska leva sina liv, och istället är de på väg att dö. Det är så tragiskt och så fel.

Efter att jag läst ut The Fault in Our Stars, så kan jag inte sluta tänka på den. Jag tror att den är en ny favorit. Den har karaktärerna, den har humorn, den har kontrasterna mellan liv och död och hur man alltid måste fortsätta. Den griper tag om det där förgängliga i livet som vi så hemskt gärna skulle vilja hålla fast vid.

Mina sista ord om den här boken; läs den.

The Fault in Our Stars, 2012