Den femte boken i serien om vår världsberömde trollkarl är också den tjockaste. På svenska slår den på inte mindre än tusen sidor – den engelska pocketversionen ”bara” 960. Men så händer det ju också ganska mycket.Harry är rasande på behandlingen han får av Dumbledore under sommaren – han sitter fast på Privet Drive, där han inte nås av några nyheter från sin egen värld, där han plågas av mardrömmar om natten då han såg Voldemort komma tillbaka, och ingen verkar vilja berätta för honom vad som verkligen händer. Det är först när han utsätts för dödsfara som någon reagerar och tar honom ifrån hans moster och morbror.
Han upptäcker snart att Dumbledore inte legat på latsidan – han har under sommaren återsamlat vad som kallas Fenixorden, en grupp människor som redan börjat planera hur de bäst ska kunna besegra Voldemort. Så långt är allt väl, men det riktiga problemet ligger hos ministeriet. Trolldomsministern vägrar blankt inse att Voldemort är tillbaka och sprider rykten om att Dumbledore är senil och Harry själv är galen.
Året på Hogwarts blir det värsta dittills för Harry, som plötsligt befinner sig i en sits där i princip alla elever på skolan verkar tro att han är en farlig galning. Vad värre är – ministeriet har börjat lägga sig i skolans affärer och har skickat dit Dolores Umbridge, som snart gör livet till ett helvete inte bara för Harry, utan för alla inom skolans väggar. Harrys försök till att övertyga eleverna om Voldemorts återkomst möts av yttersta motstånd från alla håll och till råga på allt verkar Dumbledore undvika honom. Svåra skolprov, mystiska drömmar och kärlekstrubbel gör inte heller livet enklare...
Många läsare verkar ha svårt för den femte boken på grund av flera saker – att den hemska Professor Umbridge är beskriven så att man hatar henne med varje fiber under läsningen, och att Harry är på ständigt dåligt humör. Jag har dock alltid sett Order of the Phoenix som en av mina favoriter i serien, fast jag kan för guds skull inte riktigt redogöra för varför. Kanske för att Harry genomgår en väldigt viktig uppväxtfas i just den här boken, eller för att den ytterligare för oss mot den mörkare delen av serien. För mig växer Harry verkligen upp i Order of the Phoenix, och som alltid är det inte smärtfritt. Jag tycker om att Rowling gör Harry så ytterst mänsklig, så väldigt sårbar och som vilken annan tonåring som helst mitt bland allt det magiska. På många sätt är detta Harry Potter-seriens absoluta styrka – all den mänsklighet som gör att läsaren får lätt att identifiera sig och se sig själv i detta ganska främmande parallella universum.
Order of the Phoenix slår an tonen för resten av serien på ett väldigt tydligt sätt. Precis som de andra böckerna har vi förstått något viktigt när boken är slut, något som förändrar bilden av vad Harry måste möta. Med Prisoner of Azkaban insåg vi hur suddiga linjerna mellan gott och ont kunde vara och lärde oss att allt inte är som det verkar. I Goblet of Fire genomgick vi ett plågsamt uppvaknande där han-som-inte-får-nämnas-vid-namn återvände och vi såg vem fienden verkligen är för första gången. Med Order of the Phoenix, däremot, får vi se hur korrupt den här världens regering faktiskt är, vi får se maktlystenhet, paranoia och behovet av att kontrollera hela trollkarlssamhället. Och när boken är över har vi fått reda på mer om Harrys förflutna och framtid – hans öde om man så vill.
Som alltid bjuder också boken på massor med humor mitt bland det växande mörkret, en av anledningarna till att jag älskar den här serien så mycket. Flera gånger skrattar jag högt åt dialogen eller när jag läser vilka bisarra saker studenterna lyckas med under sina lektioner – som när Ron av misstag förvandlar en tallrik till en stor svamp under sina slutprov utan en aning om hur det gått till, eller lärarnas tysta medgivande åt att ge Umbridge vad hon förtjänar.
Femte boken är också så tjock att en omläsning ger mig väldigt mycket. Jag läser i regel mina favoritkapitel om och om igen i de här böckerna, men den här boken är så tjock att det finns massor med detaljer jag glömt eller inte lagt märke till förr när jag läser de kapitel jag inte kan ord för ord. Det är uppfriskande och kul. Det finns faktiskt så mycket jag skulle kunna säga om Order of the Phoenix att jag med lätthet skulle kunna spoila hela läsningen för någon som inte haft nöjet att bekanta sig med den här boken än, så jag måste lägga band på mig och avsluta här. Låt mig bara säga att Harry Potter aldrig kommer sluta fascinera mig.
”Harry Potter and the Order of the Phoenix”, 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar