Den sista Harry Potter-boken. Tio år efter Harry Potter and the Philosopher’s Stone kommer alltså boken som ska avsluta det hela, slutet på serien som bokstavligt talat förtrollat världen. Förväntningarna var enormt stora, framförallt från de riktigt rabiata fansen som skapat egna teorier, diskuterat karaktärer och skrivit fanfiction.Jag var själv aldrig riktigt medlem av den mer extrema kretsen av Harry Potter-fans – jag har föredragit att hålla den här serien på en ganska personlig nivå där min uppfattning inte kan bli störd av andras. Anledningen är att jag älskat de här böckerna så mycket, att de betytt mer för mig än någon annan serie någonsin gjort, och därför håller jag i dem så hårt jag bara kan. Utan Harry Potter skulle jag inte vara den jag är, och så enkelt är det. Jag har allt att tacka J.K. Rowling för. Allt.
Jag kommer ihåg när jag köpte den sista boken, på svenska, och började läsa med den där känslan av enorm glädje som kommit med varje bok, och en väldig sorg eftersom det hela skulle komma till ett slut. Att Harry växt med mig och serien växt upp i samma takt som jag har bidragit stort till att den hängt sig kvar så vid mig. Den har följt mina steg, alltid varit på min nivå, och att serien tog slut innebar också att jag förlorade något jag haft sedan jag var nio år – en vän och följeslagare, om man så vill.
Att tänka att Harry är borta är förstås bara trams egentligen. Harry Potter försvinner inte, varken han eller hans universum – det finns alltid där att återvända till. Som J.K. Rowling själv uttryckte sig – ”Hogwarts kommer alltid finnas där och välkomna dig hem.”
Men Deathly Hallows var nog en av de svåraste böckerna att börja på, just eftersom jag var så medveten om att det skulle vara definitivt slut sedan. Jag försökte verkligen hålla igen lite när jag läste boken första gången, försöka få den att vara länge. Jag lyckades extremt dåligt – jag läste ut boken på två dagar. Med den engelska versionen har jag lyckats hålla mig något längre, men det är ändå en fantastiskt gripande och spännande bok, precis som de föregående.
Allting som Harry kämpat för är på väg mot sin upplösning. Dumbledore är död – den siste som stått mellan Harry och Voldemort är borta. Harry, Ron och Hermione har lämnat Hogwarts, sina familjer och all trygghet bakom sig för att ge sig ut på en jakt efter Voldemorts fyra kvarvarande horrokruxer, tingen som innehåller delar av Voldemorts splittrade själ. De måste förstöras innan Voldemort själv kan bli dödlig, innan Harry kan förinta honom för evigt.
Problemet är att jakten på horrokruxerna verkar dömd att misslyckas från början. Harry har ingen aning om var de skulle kunna vara, eller vad de skulle kunna vara för den delen. Han vet inte ens hur man ska kunna förstöra dem om han väl hittar dem. Att han är på flykt från ett allt mer korrupt samhälle som satt ett pris på hans huvud gör inte det hela lättare. Det hela tär på vänskapsbanden mellan honom, Ron och Hermione, och Harry börjar tvivla på Dumbledores motiv. Men vem ska kunna göra slut på Voldemort en gång för alla om inte Harry, den Utvalde, den som profetian handlar om? Att ge upp är helt enkelt inte ett alternativ.
Deathly Hallows är utan tvekan den mörkaste boken i serien, och även om döden varit närvarande så långt tillbaka i serien vi kan minnas, så har den aldrig varit så här påtryckande förr. Parallellerna till vårt eget samhälle och vår egen värld går igen i Harrys magiska trollkarlssamhälle, och vi inser att problemen är desamma vare sig vi är mugglare eller trollkarlar. Framförallt finns det paralleller att dra från Hitler till Voldemort, den teori om övermänniskor som förenar dem, terorin om ”renhet” och tanken att en viss typ av människor är mer värda än andra.
Men, utan att säga för mycket, så är det här också den bok i serien där det genomgående temat med kärlek och martyrskap får sin utlösning, där vi inser att den djupaste och starkaste magin av alla är en som inte är reserverad bara för trollkarlar, utan är en slags magi som vi alla kan utöva, mugglare som trollkarl - kärlek.
Men mer än något annat är Deathly Hallows en vacker avslutning där vi får svar på de stora frågorna som följt oss genom serien, och där alla trådar knyts samman. Det är utan tvekan en av de bästa avslutningar på en serie som jag läst, helt i stil med resten av böckerna. J.K. Rowling imponerar ända in på slutet, och får mig att både skratta och gråta över den här boken, som är så mörk men som ändå bär på såväl humor som sitt budskap om vikten av kärlek, vänskap och moral.
Slutet lyckas vara både så oväntat och så snyggt som man någonsin hade kunnat hoppas på, och känslan jag har när jag slått igen boken är att slutet är bittersweet. Och ”bittersweet” är nog en känsla som alla läsare av Harry Potter känner igen sig i när det kommer till Deathly Hallows. Vi har längtat och sett fram emot den här boken så länge, och ändå finns det en sådan ambivalens inför den, eftersom det efteråt inte finns någon återvändo.
Att ha läst Harry Potter-serien på första gången på engelska har varit en ganska speciell upplevelse för mig. På många sätt har det varit som att återuppleva Harry Potter ur ett lite annorlunda perspektiv, som om jag läst berättelsen genom ett färgat fönster och bytat från rött till blått. Det är annorlunda, även om historien undertill är likadan. Och ja, den engelska originalversionen är såklart bättre. Hade jag bara kunnat få den här engelska texten i den fantastiska layouten som de svenska omslagen utgör hade upplevelsen för mig varit perfekt.
J.K. Rowling har med den här serien lämnat något i arv till bokälskare över hela världen. Det är en berättelse där karaktärerna har lämnat sidorna med mer kraft och på fler sätt än vad Rowling någonsin hade kunnat föreställa sig när hon skrev den första boken om pojken i skrubben – pojken som slutar som inte bara trollkarlsvärldens största hjälte genom tiderna, utan också som vår hjälte. Harry har blivit vår räddare, vårt hopp, vår ledsagare. Och han kommer fortsätta vara det för mig, precis som han kommer vara det för miljontals andra läsare som läst eller kommer läsa Harry Potter. Han och hans vänner är odödliga som ett av litteraturhistoriens största fenomen någonsin, och har blivit det av alla de rätta anledningarna. Harry Potter kommer för mig alltid vara Det. Den Perfekta bokserien. De böcker som inga andra någonsin kommer kunna slå.
Det här är inte sista gången jag läser den här serien. Jag kommer läsa Harry Potter-böckerna om och om igen, det är jag helt och fullt säker på. Jag skiter i att jag låter sentimental när jag säger det här, men den är en tidlös serie som alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta, tills den dag jag dör.
”Harry Potter and the Deathly Hallows”, 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar