Veckans recension: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson

Jag ska vara helt ärlig. Jag undviker av princip svenska kriminalromaner. Det är inte så att jag säger att allihop är dåliga, det är bara det att jag är så trött på dem innan jag ens hunnit öppna dem. Det är framförallt de snarlika koncepten, lika intill förväxling, som gör att jag undviker dem. Samma skäl som gör att jag börjat undvika genren high fantasy. Jag tror säkert att det finns massor med roliga, bra, och spännande böcker om lösningen på ett brott som jag inte läst, men jag är så fruktansvärt ointresserad av handling som jag kan förutsäga. Och jag är så utled på att kriminalromaner är det enda som svenska bokhandlar verkar sälja. Jag vill avlida när jag ser hyllmeter efter hyllmeter på Akademibokhandelns topplista med uteslutande kriminalromaner. Jag vill bara skrika rakt ut, ett förtvivlat ”VARFÖÖÖR?” och sedan skulle jag helst av allt vilja dela ut listor med boktips till höger och vänster som enbart består av författare som skriver originella berättelser.
Men jag har gjort ett undantag för att läsa Stieg Larsson. Det handlar inte egentligen om att jag är intresserad av storyn, utan jag läser den av samma anledning som jag läste Da Vinci-koden eller Ondskan; helt enkelt för att se what the fuzz is about. Varför folk gillar just den här boken så himla mycket.
Män som hatar kvinnor är till upplägget precis det jag ogillar med de svenska deckarna – det handlar om en journalist som får i uppdrag att lösa ett brott och som sedan inser att mördaren är lite för nära. Erkänn att det jag just skrev skulle kunna passa in på över ett dussin andra romaner.
Hur som helst. Jag ska bli lite mer precis. Mikael Blomkvist är namnet på journalisten i det här fallet. Han är frånskild, lite av en kvinnorkarl, en bra journalist och på det stora hela en rätt hygglig kille. När boken startar har han nyss trampat i ett klaver av ganska gigantiska proportioner, och blivit fälld för förtal efter att ha skrivit en artikel som uppenbarligen visat sig vara grundad på falska källor. Han ska spendera några månader i fängelse och betala skadestånd, och han avgår som ansvarig utgivare för tidningen som han varit med och startat; kallad Millennium. När han sedan från ett helt oväntat håll får ett erbjudande om jobb i ett år bestämmer han sig efter viss tvekan att ta det. Han behöver komma ifrån allt. Jobbet erbjuds från en pensionerad gammal industrijätte – den före detta vd:n för den omfattande Vangerkoncernen, nämligen den åttiotvå år gamla Henrik Vanger.
Arbetet Mikael ska utföra är ett grävande journalistikarbete. Till alla han träffar ska han säga att han jobbar på att skriva Henrik Vangers biografi, en släktkrönika över den minst sagt dysfunktionella men ekonomiskt framgångsrika familjen Vanger. Men det riktiga skälet till att Henrik Vanger har anställt Mikael är en sextonårig flicka – Henriks sondotter Harriet som försvann 1966, då hon var sexton år gammal. Försvinnandet, och det förmodade mordet på Harriet, är något som tärt på den gamle Henrik i över trettio år. Att lösa Harrietgåtan har blivit en besatthet. Mikael blir anställd för att göra ett sista försök till att reda ut vad som egentligen hände den där dagen då Harriet plötsligt förvsann spårlöst.
Mikael har ingen egentlig förhoppning om att kunna lösa fallet – hur ska han kunnat lyckas där polisen misslyckats i decennier? Men med oväntad hjälp av den störda men geniala Lisbeth Salander börjar han komma närmare ett svar – och den farliga sanningen.

Jag tycker inte att Män som hatar kvinnor är något speciellt alls, för att tala klarspråk. Den är långtråkig och komplicerad med massor av politiska redogörelser, en massa bakgrundshistoria om saker jag inte kunde brytt mig mindre om, som till exempel svensk industri och ekonomi, och har en rad journalistiska termer som jag enbart förstår eftersom jag pluggade media under tre års gymnasiestudier. En vild gissning är att orden byline, scoop och puff faktiskt inte är helt bekanta för alla människor. Dessutom tycker jag att språket – och inte minst dialogen – är olidligt formell. Boken redogör, den berättar inte. Och så ligger det till genom större delen av den. Det enda som egentligen drar mitt intresse är Lisbeth Salander, som vid det här laget fascinerat inte bara det svenska folket utan också en hel del läsare (och tittare) utanför Skandinavien. Jag tycker hon är väldigt mycket mer intressant som karaktär än Mikael Blomkvist, och jag tycker inte att romanen kommer igång förrän de två sammanstrålar. Tyvärr händer inte detta förrän på sidan 323 – alltså inte förrän när man läst lite mer än hälften av boken. Det är först då som boken blir mer spännande, även om den aldrig når samma kaliber som till exempel The Hunger Games, för att nämna en bok jag har stark i minnet.
Män som hatar kvinnor är inte en dålig bok. Däremot är den en bra bok med flera brister, brister som sänker mitt helheltsintryck mer än bara ett par pinnhål. Främst är det den språkliga biten, med nästan amatörmässiga upprepningar av ord nära inpå varandra, den träiga dialogen där personerna mycket väl kan använda ord som ”tämligen” i ett fikasamtal, och den onödigt businessinriktade terminologin. Sedan är det den tuggande bakrgrundshistorien som i många fall är nödvändig, men berättad på ett så fantasilöst och tråkigt sätt att jag vill slita av mig håret. På många sätt tycker jag att romanen känns som om den är skriven med en manlig målgrupp – lite som en förvuxen pojkbok som gått ned sig i det vidsträckta svenska kriminalträsket. Jag vet inte varför jag får det intrycket, det bara känns så. Den är kärv på ett manligt sätt, om det nu säger er någonting.
Det är karaktärerna som är bokens största redeeming point, och det är uteslutande de som får mig att gilla boken. Detta har Stieg Larsson förstått – att det är karaktärernas uppgift att föra berättelsen framåt. Och det kan jag bara ge honom eloge för.
Jag gick in med målsättningen att läsa hela trilogin, men jag vet faktiskt inte riktigt om jag orkar. Kanske, blir svaret. Jag får se – jag vill hur som helst läsa något annat innan jag plockar upp del två; Flickan som lekte med elden.

”Män som hatar kvinnor”, 2005