... och ja, jag gick på premiären av Harry Potter och dödsrelikerna del 2 i onsdags. I 3D. Det kändes inte riktigt som en premiär dock - inte en enda person i publiken var utklädd, ingen tjoade eller jublade och alla var allmänt tråkiga. På tåget hem fick jag dock se några med häxhatt, mantel och ärr i pannan. Jag ville klä ut mig, men fick aldrig möjlighet. Trist som fan.
Filmen, då?
Ja, nu är det ju så att jag konsekvent mer eller mindre hatat filmatiseringarna av böckerna ända sedan den tredje filmen hade premiär. Men eftersom det är den sista riktigt stora HP-grejen som händer så gillar jag det ändå. All uppmärksamhet riktad mot Harry Potter är uppmärksamhet väl riktad.
De sista två filmerna (dvs del 1 och 2 av Dödsrelikerna) har faktiskt rest sig över mina förväntningar. Jag har blivit så van vid att filmskaparna totalt ignorerar trollkarlssamhällets fantastiska och logiska regler för hur magi används och styrs, hur de massakrerar de viktigaste scenerna och hur ingen enda karaktär ser ut som jag föreställt mig dem (med undantag möjligen för Hagrid och Snape. Och Dobby.) att jag när de väl håller sig någorlunda till berättelsen blir ganska... salig.
Ändå missar de så mycket av vad som är det viktiga med Harry Potter, det som hela berättelsen faktiskt vilar på - de missar värmen. De missar humorn. De missar budskapet att kärlek är den mäktigaste magi som existerar.
Det som alltid varit filmernas största baksida är det som utmärker dem som just filmer - de förlitar sig på det visuella, i Harry Potters fall på så mycket specialeffekter att man skulle kunna få epilepsi på kuppen. Genom filmernas gång har det jämt lagts för mycket tid på strålar av ljus och väggar som splittras och drakar som breder ut sig på duken under så mycket längre tid än vad som faktiskt behövs. För mig bör special effects vara grädde på moset och inte moset i sig.
Men Dödsrelikerna är en bra filmatisering, faktiskt. För första gången sedan Hemligheternas kammare känns det som om filmskaparna har läget under kontroll. Jag grät inte - de tårarna reserverades för sista boken för flera år sedan. Det är sorgligt att allt är slut, men i ärlighetens namn är jag samtidigt ganska glad över att slippa se fler avrättningar av mina favoritböcker på vita duken.
Ja, jag brukar ha svårt för filmatisering av böcker. Det är ju en smakfråga, alla tolkar en text på sitt eget sätt. De första filmerna tyckte jag tog bort alldeles för många av de viktigaste (enligt mig då) scenerna och jag håller med om det är alldeles för mycket special effects och för lite fokus på just de saker du nämnde.
SvaraRaderaDe är underhållande, hemligheternas kammare tyckte jag till och med var läskig, och jag tyckte de fångade de flesta av karaktärerna på ett bra sätt, men ingen av filmerna (ska inte uttala mig om sista filmen bara, för den har jag inte sett än) kan mäta sig med böckerna!