Veckans recension: The Hunger Games av Suzanne Collins

(för omväxlings skull tog jag bilden själv)

Katniss Everdeen är sexton år och den som försörjer sin mamma och sin lillasyster sedan hennes far dött. Hon är en skicklig jägare men en kall människa, och det är i princip bara sin syster Prim som hon verkligen, verkligen älskar. Det är världen kring henne som gjort henne sådan – hon bor i slummen i District 12, det värsta, fattigaste och smutsigaste distriktet som finns i landet Panem, som ligger där något som kallades Nordamerika förr fanns. Distrikten är styrda med järnhand av huvudstaden the Capitol, och lever helt på nåder därifrån. Höjdpunkten varje år för the Capitol är The Hunger Games, ett grymt spel som tjänar som påminnelse till distrikten om att de när som helst kan krossas. Spelen går ut på att en flicka och en pojke mellan tolv och arton år utses från varje distrikt. De totalt tjugofyra spelarna kastas sedan in på en vidsträckt arena där de lämnas under konstant tv-bevakning medan de slåss mot varandra. Den enda regeln är döda eller dödas. Den som överlever är vinnaren.
Och i år utses tolvåriga Prim som spelare. Katniss kastar sig desperat in som frivillig spelare i sin systers ställe, medveten om att hon just dömt sig själv till en säker död. Men kanske har hon underskattat sig själv – hon har överlevnadsinstinkten i blodet....

Jag har hört massor av gott om The Hunger Games och har köpt hela serien på engelska för att se vad det hela handlar om. Jag var beredd på att den skulle vara bra, och var rädd att mina förväntningar var för höga – men jag har bokstavligen talat inte kunnat slita mig från boken. Jag har läst den på två dagar nästan utan att pausa, och min första impuls efter att ha vänt sista sidan är att kasta mig över del två, Catching Fire, som väntar i hyllan.
Att det här är den första bra ungdomsroman jag läst efter månader av Proust, Joyce och Kafka kan ha något med det hela att göra, men det förändrar inte faktumet att The Hunger Games är en hejdundrans spännande berättelse. Den påminner mig om en blanding mellan Ful-trilogin av Scott Westerfeld, Imorgon-serien av John Marsden och Stephen Kings Maratonmarschen. Med det bästa ur alla tre – den saknar Ful-seriens långa transportsträckor, Imorgon-seriens upprepningar och Maratonmarschens brist på sidohandling. Istället äger den en blandning av framtidstekniken och dystopin som Ful visar prov på, samma andlösa spänning som Imorgon när kriget kom, och samma idé bakom en tävling där överlevaren är vinnaren som finns i Maratonmarschen. Den är jämn och har ett klart språk som återspeglar Katniss hårdhet och beräknande natur, och som är lätt att följa även på engelska. Under hela läsningen behövde jag bara kolla upp ett enda ord; det visade sig betyda buljong. Det tror jag att jag kan leva med.
Det är kanske inte en bok som är fantastiskt bra på det sätt som får en att tänka om och se världen med nya ögon, men den är otvivelaktigt en otroligt spännande bok som tjänar bättre som underhållning än den mest actionspäckade filmen på bio. Den är en fantastisk start på sommarens läsning. Jag kan knappt vänta på att få läsa nästa del.

”The Hunger Games”, 2008