Veckans recension: De ickesynliga av Fredrik Härén

Alex är en ung kvinna som håller på att utbilda sig till journalist, och som ämne för sin uppsats har hon valt att intervjua barn som har låtsaskompisar. Men när hon börjar gräva i alla historier märker hon hur lika de alla är... och att det inte bara är barn utan också galningar som verkar ha kontakt med något som verkar vara en osynlig typ av människor.
Det är när hon kommer detta fenomen på spåren som hon förstår hur stort det är, hur hemligt det är, och hur närvarande det är. Det finns alltid någon som bevakar. Det finns alltid någon som lyssnar och ser. Det är bara det att vanliga människor inte kan se dem. Innan hon vet ordet av är Alex fast i ett närverk av hemligheter och är medlem i en organisation som verkar för att behålla freden mellan de ickesynliga och de synliga.
Alex hela världsbild är vänd uppochned över en natt, och i sitt behov att att prata av sig gör hon misstaget att berätta den stora hemligheten för sin egoistiske och maktgalne bror, en handling som kan få ödesdigra konsekvenser...

Jag hade inte en aning om vad jag skulle förvänta mig av De ickesynliga. Det gläder mig att svenska författare äntligen skriver mer fantasyinriktade romaner för vuxna, för det är sannerligen en typ av böcker som det inte är gott om på Akademibokhandelns topplista. Boken påminner mig kanske just på grund av det om Udda verklighet av Nene Ormes, som har en del gemensamt med den här boken.
Dock är Udda verklighet bättre. De ickesynliga är ingen dålig roman, men den har en väldigt irriterande förmåga att hela tiden förklara för läsaren som om denne är dum i huvudet. Emellanåt blir jag fruktansvärt frustrerad över den ton av föreläsning som långa stycken har, ett smått besserwisseraktigt sätt att skriva som gör att man som läsare känner sig nedvärderad. Det är inte kul att känna att författaren saknar respekt för läsarens egen intelligens, och tyvärr är storyn också så tunn att man fortsätter känna sig dumförklarad. Mycket av boken består av utfyllnad, ofta i form av fullständigt ospontana dialogpartier som gör att jag inte tror på karaktärerna. Ingen pratar sådär. Det är bara i de korta meningsutbytena som personerna får någon form av karaktärsdrag, innan de går över till att redogöra för något vetenskapligt belagt fascinerande fakta om ljus eller hundens luktsinne eller hur bra bambu är att bygga hus med. Kort sagt saker som hade varit intressanta om jag letat reda på dem själv i en faktabok, men som bara stoppar upp historien när jag läser dem i en skönlitterär roman.
Det hela blir inte bättre av det Pocahontasliknande ta-hand-om-naturen-temat. Tolka mig nu rätt – jag älskar naturen, jag älskar böcker som behandlar naturens kraft och jag har ofta tänkt på det som boken diskuterar – den moderna människans sätt att alienera sig från naturen, på sin egen själs bekostnad. Men trots att jag uppskattar temat och tycker det är något som är viktigt att diskutera, så gör författaren samma misstag här, och istället för att koncentrera sig på berättelsen och låta den drivas av dynamiska karaktärer istället för de platta figurer som vi nu följer, så ägnar han sig genom hela boken åt att predika för mig. Jag gillar böcker som uppmärksammar naturen och människans problematiska förhållanden till varandra, men jag gillar inte att få det nedtryckt i halsen och bli tvångsmatad med sond på samma gång. Budskapet är löjligt övertydligt. Det är som om idén kom till när författaren tittade på Avatar i 3D för att sedan placera berättelsen i vår verklighet. Det fungerar inte. Det gör faktiskt inte det, och det är synd, för det märks hur mycket tanke som faktiskt lagts ned på boken. Rent formmässigt är den otroligt originell, och temat som går igenom boken har förts över på det typografiska med svart och vitt, ying och yang, balans och respekt. Men när bokens form är mer tilltalande än berättelsen i sig, så har något gått snett på vägen.

”De ickesynliga”, 2011