Veckans recension: Enzo och konsten att köra fort i regn av Garth Stein

Enzo är bara en hund. Ändå har han varit med om så mycket, ändå kan han så mycket och vet så mycket. Han önskar så att han vore människa. Att han kunde få ha tummar och en tunga som kan forma ord. Så att han kan säga allt han vill ha sagt till Denny, hans älskade husse. Att han förstår. Att han vet.
Allt det där som hände med Eve – lukten av förruttnelse, hjärncancern. Ingenting kommer bli detsamma efter Eves diagnos och Denny måste försöka få allting att fungera – med sin dotter, sina svärföräldrar, sin karriär som formel 1-förare. Kampen för sin dotter och för en framtid är lång och svår, men Enzo finns där. Han är en del av familjen och ibland den enda som håller den ihop. Och han vet att allt det här är som Dennys racing; man måste bara hålla balansen. Man måste se allting framför sig och fokusera på nästa kurva, nästa hinder. Man måste ha öppna ögon och fokusera. Det säger alltid Denny när de tittar på videobanden med hans racing. Det är det viktiga när man ska köra fort.
När man ska köra fort i regnet.

Om du inte gillar hundar är det inte lönt att du ens öppnar den här boken. Men jag som hundägare är kanske mer öppen för en bok skriven i jagform med en hund som jaget. Det är ett djärvt och originellt grepp, men samtidigt är det något som stympar berättelsen och gör den enbent, handikappad. När allt kommer omkring är en hund inte tillåten överallt. Att ha en hund i huvudrollen utan att en endaste gång byta perspektiv är samma sak som att berätta nästan hela historien ur ett andrahandsperspektiv. Samtidigt är det svårt att fånga en hunds syn på livet, på vardagen, och Stein lyckas inte fullt ut. Visst finns det ett mått av naivitet som ibland gör det hela vattentätt, men ofta är det för mänskligt för att man verkligen ska kunna läsa och tro på att det är en hund som berättar. Det känns lite som om historien offras för originaliteten, och så får det inte vara.
En annan grej jag tänker på är hur otroligt mycket potential den här boken har till en början. Jag gråter på första sidan och kan inte läsa första kapitlet för alla tårar. Men sedan är det som om boken går i snabbspolning. Visst, hundar upplever väl inte tiden på samma sätt som vi, men en bok som skulle kunna vara berörande och sorglig blir istället framrusad och nästan stressig.
Men det finns saker jag verkligen tycker om också. Upprepningarna, de korta kapitlen som gör boken väldigt lättläst, och sättet som det hela ramas in på. Den lilla, lilla smulan öde och slump och förutbestämdhet. Hoppet och lojaliteten. Tre saker som hundar förmodligen vet mer om än vad vi gör.
På det stora hela är det här en bok som är okej. Det är en bok för folk som har förståelse och känslor för hundar, för någon annan skulle förmodligen inte alls tycka om den.

”The Art of Racing in the Rain”, 2008